Så snart bussen stannar till vid Högstensgatan i Torslanda brukar vi sträcka halsen. Men det hjälper föga. Vi får aldrig syn på den där höga stenen. Så en vacker dag stiger vi helt sonika av bussen och börjar handgripligt leta efter det där minnesmärket.
För ett sådant är det. ”Gatan har sitt namn efter Torslanda sockens enda bautasten”, meddelar Sigfrid Lindstam i sin bok om Göteborgs gatunamn.
Vi kommer först fel men en dam som lär sin son att cykla pekar ut vägen. Efter att ha rundat ett par hörn får vi syn på bautastenen. Ordet är förresten isländskt och betyder en stor, rest sten utan text.
Våra föregångare skulle kanske också frågat sig var man hittar stenar som är så svarta och kan brytas i så långa, alldeles platta flak?
Fornminnet tronar i ensamt majestät, mitt i ett större grönområde, inte inne bland de många radhusen i området. Om den nu står kvar på sin ursprungliga plats.
Väldigt ofta är sådana fornfynd flyttade, konstaterar Johan Wigforss som är arkeolog och har grävt mycket i Torslanda. Bland annat har han satt spaden i det som sedan blev den stora körbana som bussarna nu använder.
Där fann man 1967 en urna från äldre järnåldern med brända ben och mänsklig aska, väl det som återstår av den äldste, "kände" Torslandabon. Det blir omkring tre liter aska efter en sådan eldbegängelse, uppger Wigforss.
Hans raraste fynd var nog annars ett björklöv som konserverats i lera. Bara bladnerverna återstod men de var gott och väl 10 000 år!
På en skylt vid bautastenen finns några rader om stenen. Den kastades mot Torslanda kyrka av ett par jättekvinnor. Men de missade alltså templet grovt.
I omgivningen finns en bollplan och en lekplats. Man tågar fram till högstenen på asfalterade gångbanor, passerar bilar och parkeringsplatser och går utmed nyklippta gräsmattor. Nog foder till kreaturen, skulle väl de trott som bodde här på järnåldern (500 f Kr – 1080 e Kr).
Våra föregångare skulle kanske också frågat sig var man hittar stenar som är så svarta och kan brytas i så långa, alldeles platta flak?
Men de låga radhusen skulle de känt igen. Så bodde man också under deras tid, i så kallade långhus. Fast de skulle nog tyckt att långhusen i Torslanda var onödigt långa.
I de riktiga långhusen, de på järnåldern, stallade man boskap och tamdjur inomhus. De fick skydd och blev små värmepannor i bostaden. Men tanken att varje kärnfamilj i Torslanda ska äga ett eget långhus hade nog förefallit dem egendomlig.
Den gröna planen med sina två mål är tom denna dag. Våra förfäder spelade inte fotboll men ägnade sig nog åt någon okänd bollsport. Människan har ju aldrig kunnat motstå runda, rullande föremål.
Det fanns säkert idrottstävlingar på den tiden också – även om det kanske i första hand var distriktsmästerskap. Kanske tävlade man i EM (Ekstocks-Mästerskapet). Skickligt urholkade trädstammar var den tidens folkbåtar.
Då låg förresten viken betydligt närmre husen. De lärde anser att havsnivån var omkring fem meter högre på järnåldern.
Och på kvällarna? Vad gjorde de då? Man spelade tärning och brädspel. Fynd av spelbrickor är ovanliga men inte unika. Och det fanns säkert begåvat folk som ville sjunga, dansa och spela teater även på järnåldern. De som levde på den tiden var nog lika mottagliga som vi för en väl berättad eller gestaltad historia.
Konst fanns också. På Göteborgs stadsmuseum har man tre skulpturala verk från järnåldern, ett ansikte, en kvinnofigur och en sittande mansfigur.
Det där ansiktet liknar en mask, gjuten i brons, meddelar museets arkivhandlingar, men det råder tydligen tveksamhet om figurens kön.
Ögonen är snedställda och hakan spetsig, ja vass, i ett trekantigt ansikte. Men dragen är stiliserade och ansiktet för faktiskt tanken till vår egen tids ”primitiva konst”.
Så till vida gör ansiktet ett mer samtida intryck än vi hade väntat oss. Verket är troligen bortåt 1 500 år och stilen tydligen keltisk.
Kvinnan är gjord i täljsten, har hårknut, rund mage, inristade bröst och sköte och en liten rar fot (högerbenet är avslaget). Hon ler skevt. Det kunde vara en teckning av en vanartig pojke.
I en glasmonter finns ett par höghalsade och rikt dekorerade keramikkärl. Man kan urskilja runda fördjupningar i godset, som om konstnären tryckt in sitt pekfinger i leran. De runda fördjupningarna är omgivna av prickar. Ska de kanske föreställa solar med strålar?
Vid sidan av ”solarna” finns rektanglar, infällda i varandra. Vad ska dessa fyrkantiga former föreställa eller symbolisera?
Det här lergodset ”visar på kontakter västerut”, meddelar en skylt. De grandiosa, putsade och dekorerade kärlen är gåvor som den döde alltså fick med sig i graven. Urnorna är daterade till slutet av romersk järnålder eller början av folkvandringstid, 300 – 500 e Kr.
Här står också en större gravbehållare som är mer rustik. I montern finns därtill aska efter en bränd människa.
Mitt bland kärlen ser man, som en främmande fågel, en rund grönaktig glasskål. De som diskade den har varit försiktiga. Knappt en skråma finns i glaset och kanterna är oskadda. Glasskålen har troligen tillverkats i Rhenområdet.
Föremålen hittades i Hålta i Bohuslän. Gravarna innehöll några av Sveriges rikaste fynd från den här tiden. De i Hålta var jordbrukare och höll nötboskap, hästar, får, svin, höns och hundar. De antas ha exporterat säd, skinn och slavar och i utbyte fått bland annat de dyrbara fynd som påträffats i gravarna.
De man funnit där tyder på att samhället haft olika sociala skikt. Bautastenen i Torslanda vittnar väl om samma sak.
I avdelningen för järnåldern har museet också låtit tillverka ett långhus. Modellen är drygt en meter och byggd i trä och med vasstak. Huset ser rätt stabilt ut, med pålar som stagar upp byggnaden.
Hur vet man att husen såg ut som modellen? Man har hittat hålen efter de stolpar och väggar som bar upp de ursprungliga byggnaderna.
Det finns också uppgifter om den resta högstenen i en ambitiös bok om trakten, ”Torslanda En sockenskildring” (från 1956). Bohuslän är rikt på alla sorters ”synliga fornlämningar” och landskapet liknar ett ”forntidens friluftsmuseum”, skriver där Nils Niklasson.
Men det gäller tyvärr inte Torslanda. Det som finns i socknen är ”ett fåtal gravrösen, en fornborg och bautastenen” – och så Wigforss gravurna. Man har inte heller hittat några ”föremål av guld, silver eller brons” – däremot mängder av yxor och pilspetsar på en rad gamla boplatser.
Ett foto från 1916 i sockenboken visar att bautastenen stod alldeles invid den dåtida vägen. Byn befann sig då en halv kilometer nordost om kyrkan (som är från 1200-talet). Ett par hundra meter därifrån, ”på eller vid en höjd kallad Toften”, låg den forntida ”begravningsplatsen eller ättebacken”.
Gravarna på Toften är bortodlade sedan länge. De låg kanske på en del av de marker där man nu spelar fotboll.
Man undrar ju vad en snygg bautasten kan ha kostat på den tiden – ett par kossor kanske. Var stenarna fanns att köpa vet vi inte.
Högstenen i Torslanda står där alltså för att vi ska minnas en okänd storbonde som ville bli ihågkommen. Fast några runor upplyser alltså inte om hans namn eller släkt.
