Söndagen den 18 januari 1981, vid sextiden på morgonen, började det brinna i en hemmafest på 439 New Cross Road i sydöstra London. Förloppet var hastigt och överraskade det åttiotal festdeltagare som var kvar. 13 svarta brittiska tonåringar dog.
Branden inträffade i ett spänt England där rasismen blivit alltmer påtaglig. Den fascistiska Nationella Fronten demonstrerade regelbundet under beskydd av en poliskår som inte gjorde hemlighet av sina sympatier. I just dessa Londonkvarter levde övervägande västindiska invandrare, och ett flertal attentat hade riktats mot klubbar och teatrar.
Två tredjedelar in i den brittiske regissören Steve McQueens dokumentärserie ”Motstånd i en fientlig miljö” är man illamående. Av drottning och regering som skickar kondoleanser efter en discobrand i Irland, men ignorerar föräldrarna till de döda svarta barnen. Av en rasism som innebär att polisen är snabbare med att kläcka osmakliga skämt om branden än att lösa fallet – som från första början stank attentat. Utredningen letar i stället syndabockar bland festens svarta deltagare.
Finns det aktualitet i en 42 år gammal brand i sydöstra London?
Förra veckan slog ännu en officiell rapport fast att Londonpolisen är ”dysfunktionell och korrumperad”, att den saknar allmänhetens förtroende och ”är skyldig till institutionell rasism” (The Guardian 21/3).
1981 utmålade polis, medier, Nationella Fronten och Margaret Thatcher gemensamt unga svarta britter som rånare och svart kultur som ett ”utländskt” hot.
Det är inte första gången. Sedan den uselt skötta utredningen efter det rasistiska mordet på tonåringen Stephen Lawrence 1993 har Londonpolisen återkommande varit föremål för rapporter som slagit fast precis samma sak. Och samma mönster har bara återkommit.
1981 utmålade polis, medier, Nationella Fronten och Margaret Thatcher gemensamt unga svarta britter som rånare och svart kultur som ett ”utländskt” hot. Det enda som hade ändrats 1993 var att reggaen bytts ut till hiphop. På 2020-talet talar polisen om knivvåld och gäng och musiken man jagar är drill. Då gjorde polisen razzior på svarta restauranger som Mangrove – nu tvingar man Londonbiografer att stoppa ”gängfilmer” från att visas, släcker ner musikvideos på Youtube och använder raptexter som ”bevismaterial” i rättegångar (Rolling Stone 2022). Det senare, precis som i USA, sker nästintill uteslutande mot svarta artister (GP 30/11/22) .
Och 2023 kläcker den brittiska regeringen människorättsvidriga anti-asyllagar som går mycket längre tillbaka i tiden – till 1905, då England i panik över judar som flydde Östeuropas pogromer införde sin första invandrarlag.
”New Craas Massahkah” – som dubpoeten Linton Kwesi Johnsons kända dikt om branden heter – ledde snart till de stora upploppen i Brixton. Branden har inte bara förblivit olöst, utan central i svart brittisk politik och kultur.
Händelserna var också bakgrund till en film i Steve McQueens lysande, BAFTA-prisade, antologi ”Small Axe” (2020) som visades i SVT. Men dokumentärserien är att betrakta som mer än så. Här syns samma teman och biografiska personer – svarta poliser, segregation, lovers rock-musiken och hemmafesterna – liksom en minnespolitisk tes om rasismen i den moderna brittiska historien.
Här sitter en nyvald Thatcher och talar om tvärstopp på invandringen.
Det är traditionellt uppbyggt dokumentärmakande, med intervjuhuvuden och arkivbilder. Men känslan av lyx i genomförandet är påtaglig – McQueen är trots allt en Oscarsvinnande spelfilmsregissör med resurser. Här syns de överlevande, men också Kwesi Johnson och Steel Pulse-sångaren Mykaell Riley som pratar klokt om den engelska reggaens betydelse de här åren och om den fortsatta rasismen. Läckert och udda arkivmaterial med Bob Marley från 1973 som hjälper att förklara hur banden gjorde musiken lokal och politisk. Steel Pulse uppträdde till exempel i vita huvor med sin låt ”Ku Klux Klan”.
Det enda frågetecknet är varför public service har gömt undan serien, som egentligen heter ”Uprising”, på UR. Där man inte ens utannonserar den med McQueens namn – eller kopplar den till ”Small axe”-antologin. Som dokumentär är detta bättre och mer påkostat än mycket som inköparna skaffar till SVT.
Kanske är svaret samma kompakta ointresse som svenska kulturredaktioner nyligen visade svart brittiskt fotografi som skildrar samma era, kultur och politik.
Men en sak är bra. Att ”Motstånd i en fientlig miljö” ligger under fliken ”allmänbildning” på UR.
För vill man bilda sig om hur rasism påverkar europeisk politik är serien oumbärlig. Här sitter en nyvald Thatcher och talar om tvärstopp på invandringen. Om att britter inte ska sköljas över av främmande kulturer. För då måste man förstå folks rädsla, och att de vänder sig till fascisterna.
Fyra decennier senare är den enda skillnaden att fraserna ur brittiska, och svenska, politikermunnar är grövre.
”Motstånd i en fientlig miljö” finns på UR Play. Den tredje och avslutande delen läggs ut i dag.
Läs mer på GP Kultur:
LÄS MER:Bara icke-vita musiker döms för sina texter
LÄS MER:Dags för Sverige att erkänna det svarta England
LÄS MER:SD:s syn på konst borde få Tidökompisarna att reagera
LÄS MER:Medan Europa brinner skriver ni om Tinder
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
