Samtidigt som kultursidorna hårdbevakar prins Harrys memoarer och kramar musten ur ”The Crown” lyser Englands pågående historierevidering med sin frånvaro. Hynek Pallas ser en fotoutställning och en vit fläck i den svenska kulturbevakningen.
Fotografiet börjar få ikonstatus i England. Allt som fattas är väl att Charlie Phillips porträtt ”Notting Hill Couple” blir frimärke. Givet farten med vilken England de senaste åren har rannsakat sin historia är det nog bara en tidsfråga.
Stående framför fotografiet på Charlie Phillips-utställningen ”In plain sight” på Fullersta gård i Huddinge utanför Stockholm är det tydligt hur perfekt porträttet är. Mänsklighet som öppnar upp en tid och en plats. Den svarte Gus Philip vilar armen om sin vita flickvän Anita Santiagos axlar. Blickarna stint men lätt besvärat in i kameran framför en urengelsk tapet. Året är 1967, i lägenhetsannonserna står det fortfarande ”Inga färgade”.
Bilden har hamnat i britternas medvetande bland annat via omslag till Ladbroke Grove-skivbolaget Honest Jon's ”London is the place for me”-album, som samlar calypso och annan musik som invandrare spelat in i England. Tillsammans med Phillips fotografier har de varit viktiga när den så kallade Windrush-generationens kultur i dag återupptäcks. Skulptören Veronica Ryan fick fjolårets Turnerpris efter att hon skapat Windrush-skulpturer i Londonstadsdelen Hackney. Tategalleriet visade i fjol ”Life between islands”, om hur västindiska invandrare format gemenskap och identitet i efterkrigstidens England.
De första kom med ”Empire Windrush”. Fartyget anlände London i juni 1948 med 492 passagerare från Jamaica och Trinidad. Storbritannien var i skriande behov av arbetskraft och lockade mellan 1948 och 1971 drygt 500 000 människor.
2018 avslöjade The Guardian att migranter och deras barn påverkas av förändrade regler som klubbats 2012. Folk blev av med jobb, pension och socialskydd. Även första- och andragenerationens Windrush-migranter utvisades. Med vind från Black Lives Matter-rörelsen i ryggen har skandalen förändrat engelsk kultur. Lyft sådant som alltid har funnits ”in plain sight”, men ignorerats eller avfärdats som icke-engelskt för att det är svart.
Som den Trinidadfödde författaren Sam Selvon, vars ”The Lonely Londoners” blev en sensation 1956. Samma år som en tolvårig Charlie Phillips landsteg från Jamaica. Fyra år senare fick han en kamera och började dokumentera sina London-kvarter för att skicka bilder till släkten. Den så kallade ”community”-skildringen har han gemensamt med Selvon och svarta engelska filmregissörer som Horace Ové och Menelik Shabazz. Filmer som ”Pressure” (1975) respektive ”Burning an illusion” (1981) kretsar kring Portobello Road och Brixton. Brittiska filminstitutet restaurerar nu material för glatta livet.
Getton som blev hem för koloniernas invandrare – många välutbildade – vägg i vägg med fattiga vita arbetare.
Fotografier, böcker och filmer dokumenterade inte en svart utan en brittisk vardag, något Charlie Phillips påpekar i en videointervju på utställningen. Notting Hill i Phillips tidiga svartvita fotografier är slitet, skadat i blitzen. Getton som blev hem för koloniernas invandrare – många välutbildade – vägg i vägg med fattiga vita arbetare. Kulturen som uppstår syns i bilderna: från calypsoklubbar till soundsystems. Stolta män i skarpt mode med reggaesinglar i näven. Här föds den kända karnevalen.
Och så, i höjd med Richard Curtis komedi ”Notting Hill” från 1999, gentrifierades denna multikulturella värld bort ur medvetandet. Tydligen också i Sverige. Inför besöket på Fullersta gård – där utställningen har pågått sedan november – söker jag på Phillips och hittar inte en enda recension.
Det är oförståeligt. Intresset för England finns ju. Redaktionerna tävlade nyss om att recensera prins Harrys memoarer och kramar musten ur ännu en säsong av ”The Crown”.
Kanske för att svart kultur hos oss är synonym med USA, inte Europa. En hyllad, Augustnominerad fackbok som Amat Levins ”Svart historia” nämner inte Windrush. Inga recensioner påpekade luckan, trots att Englands svarta kultur varit så viktig för ett Sverige där anglofili med dragning till det subkulturella länge var statusmarkör. Utan jamaikansk gatukultur skulle The Clash aldrig ha låtit som de gjorde – och därmed inte Ebba Grön.
Lär vi oss mer om rasism och politik genom att bara se mot USA? På Fullersta gård finns flera fotografier från den svarta Londonrestaurangen Mangrove där frekventa razzior ledde till demonstrationer och polisvåld. De dramatiserades för övrigt 2020 i Steve McQueens antologifilmer ”Small axe” som visades i SVT. Filmernas hyllades, men bakgrunden förblev skissartad. Kulturjournalister skolade i detta saknas ju inte (Andres Lokko är ursäktad – han har skrivit katalogtexten till ”In plain sight”).
I sitt senare färgfotografi återvänder Phillips till de brittisk-karibiska begravningståg han nu har dokumenterat i 50 år.
Det här är lika viktigt för att förstå vad dagens England har blivit som gruvstrejkerna i mitten på 1980-talet, de som syns i färska BBC-serien ”Sherwood” på SVT. Ändå: inte ens när Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah – som vittnat om fientligheten han mötte som 18-årig invandrare från Zanzibar 1967 – vinnlade sig om att ta upp Windrush i intervjuer förändrade det något.
Vill man nu nödvändigtvis ha kungahuset som krok så är Windrush också centralt. För att förstå hur sårande monarkernas rasistiska hållning till Meghan Markle var, och för synen på imperiet. Västindierna betraktade sig som britter, uppenbart i calypsostjärnan Young Tigers ”I Was There (At The Coronation)” som handlar om drottning Elizabeths kröning 1953. Selvons böcker och Phillips fotografier väver ihop musiken med kostymerna i samma snitt som överklassens. Något som gjorde de invandrade männen subversiva eftersom de så självklart ansåg sig tillhöra England.
Vilket de efter kravaller och poliser som inte utreder mord på svarta tonåringar – och en rasism så systematisk att man in på 2010-talet skickade ”hem” människor som levt hela liv i England – skulle inse var lögn. I sitt senare färgfotografi återvänder Phillips till de brittisk-karibiska begravningståg han nu har dokumenterat i 50 år. Efter en karriär som modefotograf och restaurangägare återkom Phillips till verkligheten när England hann i kapp sin historia och hans bilder började uppmärksammas. Det är ett passande ps: begravningstågen mot kyrkan påminner de vita på gatorna om Notting Hills historia. Och vi som ser på fotografiet kan inte undgå att påminnas om decenniernas rasistiska hatbrott, som liksom svävar över kistorna.
Det är den här världen – en gång försvunnen men på många håll utom i Sverige återupptäckt – som kulturredaktionerna fortsätter ignorera.
Utställningen ”Charlie Phillips – In Plain Sight” pågår på Fullersta gård i Huddinge, Stockholm, till 12 mars.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vilka metoder är tillåtna för att rädda mänskligheten?
LÄS MER:De som vägrar hålla tyst på bio kan stanna i tv-soffan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
