Tillräckligt intressant för en kultursida?
Tillräckligt intressant för en kultursida? Bild: Gorm Kallestad

Hynek Pallas: Medan Europa brinner skriver ni om Tinder

En mängd texter om dejtande och sexliv har väckt frågan om vad kultursidorna egentligen är till för. Hynek Pallas hade hellre läst vad det privata innebär för en ukrainsk konstnär, än en svensk kulturskribent. För om vi inte kan titta upp från Tinder nu – så när?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Den 28 januari 1948 störtade ett flygplan med avvisade mexikanska flyktingar i södra Kalifornien. Med undantag för pilot och besättning omnämnde nyheterna bara de omkomna som ”deporterade”. Samma kväll skrev folksångaren Woody Guthrie låten ”Deportee (Plane Wreck at Los Gatos)”.

Går det att förstå stort lidande utan att ha upplevt det själv? Frågan var utgångspunkt för den amerikanska författaren Susan Sontags sista bok ”Att se andras lidande” (2003). Under våren är det namn på en samlingsutställning i Prag, konstcentrumet DOX andra på tolv månader med anfallskriget på Ukraina som utgångspunkt. Mot fond av kända krigsskildringar – Goya, Otto Dix, napalmflickan i Vietnam och byn Lidice som nazisternas raderade från världens yta – visas ukrainsk samtidskonst. Några verk är halvåret gamla, en närhet i tid och rum som drabbar ohyggligt. Världen och mänskligheten pressas ihop geografiskt och historiskt. En tjeckisk partiledare gråter tyst när jag lämnar rummet.

ANNONS

Några dagar senare ser jag Abbe Hassans film ”Exodus” i Stockholm. En modern variant av Guthries ballad där berättelsen ger kontur, namn och värdighet åt flyktingar i den pågående katastrofen på Medelhavet.

Samtidigt stormar en debatt på svenska kultursidor om vad spalterna egentligen är till för. En rad artiklar har avhandlat skribenters dejtande och sexliv, något Mikaela Blomqvist kommenterade bra (GP 27/2). Jag är inte dogmatisk, kultursidor kan innehålla allt möjligt. Men efter en anmärkningsvärd mängd samlevnadstexter undrar man om inte denna vändning mot det privata – i ett Europa där det pågår ett imperialistiskt övergrepp, där politiken kommer leda till fler döda på havet – också är svar på Sontags fråga. En undermedveten försvarsmekanism. Rädsla för att det vore förmätet att försöka förstå smärta som inte går att föreställa sig. Andra menar kanske att ”politik inte hör hemma på kultursidor”. Något jag misstänker att ingen av de medverkande konstnärerna på DOX skulle förstå ett dyft av.

Vill man att den handlar om det mest privata – låt då ukrainska konstnärer ge inblick i vad det kan innebära i dagens Europa.

Sontags svar blev att bilder inte kan omfatta hela den verklighet de hänvisar till, att vi omöjligen kan förstå lidande vi inte upplevt själva. Men att de ändå är livsviktiga. Kulturens förmåga att förmänskliga är ett vapen. Woody Guthrie hade skrivit ”This machine kills fascists” på sin gitarr, och ”Deportees” har i sju decennier hållits levande av Dolly Parton, Willie Nelson, Johnny Cash, Bob Dylan, Joan Baez och många fler.

ANNONS

Verk som det, som ”Exodus” och DOX-utställningen, handlar om att göra val som står mellan att skapa närhet – att säga: ”vi ser er, vi lyssnar” – eller att öka avståndet.

Det är lätt, kanske norm hos mänskligheten att bara pågå intill det värsta. I Roy Anderssons kortfilm ”Någonting har hänt” spelas en Edvard Persson-visa från 1940-talet över koncentrationslägerscener. Som för att säga att medan det skedde där dansade vi till detta här. I Czesław Miłosz dikt ”Campo dei Fiori” drar röken från judarnas getto in i polackernas obekymrade vardag.

I en värld av hastighet och närhet som människan aldrig har haft förut finns inga ursäkter som kan skyllas på avstånd. Det saknas heller inte kultur att skriva om. Vill man att den handlar om det mest privata – låt då ukrainska konstnärer ge inblick i vad det kan innebära i dagens Europa.

Framför Kateryna Lysovenkos vattenfärg av en spjälsäng med röd fläck och en man med blodig penis är det inte Susan Sontag jag tänker på, utan Förintelseöverlevaren Primo Levis mest kända rader.

För om inte den svenska kultursidan kan titta upp från Tinder nu – så när?

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Det privata är inte kultur, utan dess raka motsats

LÄS MER:Nazismen ekar när Putin attackerar ”gaylobbyn”

LÄS MER:Ett år av krig har förändrat Europa i grunden

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS