Den slovakiske kulturchefen stängde av bilradion när nyhetssändningen gick i gång den 21 augusti. Det var årsdagen för den sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och tre dygn från halvårsstrecket för den ryska invasionen av Ukraina.
Men det var inte datumen som gjorde att händelsen fastnade i minnet.
”Du vet, jag orkar inte”, förklarade han. ”Det spelar ingen roll om det är bra nyheter om ukrainska framgångar. Det påverkar för mycket, är en del av den extrema polarisering som sliter sönder det här samhället”.
Det kan låta arrogant. 2022 är fullt av namnen på platser vi har lärt oss efter att de på bestialiska vis slitits sönder av de ryska trupperna. Butja. Mariupol. Charkiv. De summariskt avrättade. De våldtagna. De hundratusentals kidnappade barn som – tillsammans med systematiskt förstörande av landets kultur – utgör del i försöken att utradera det ukrainska samhället.
Men jag kunde inte få den slovakiske kulturchefens ord ur huvudet. För frågan om hur det går för Ukraina är – vilket tolv månader av diskussioner om Nato, flyktingmottagande, vapenunderstöd och sanktioner tydligt visat – tätt förknippad med hur omvärlden agerar och hur europeiska samhällen ”håller ut”.
Och nästa år stundar presidentval i USA. Vinner republikanerna kan det bli en katastrof för Ukraina.
Under mina reportageresor i Centraleuropa det här året har det stått klart hur det som från svensk horisont kan tyckas klappat och klart – vi har ju bestämt oss för att gå med i Nato! – är en uppslitande och omvälvande process där. Jag har sett stödet när jag firade Ukrainas nationaldag, just på halvårsdagen 24 augusti, i den slovakiska staden Prešov. En sorgkantad eftermiddag med flyktingar insvepta i gulblå flaggor några mil från gränsen till sitt hemland. Och jag har mött de ukrainska romer som sov i veckor på Prags centralstation när ingen ville ta emot dem (GP 7/6/22).
Öppna hjärtan har härdats sedan Visegradfyran (Ungern, Tjeckien, Slovakien, Polen) tog emot över två miljoner flyktingar. I januari publicerade tankesmedjan Globsec en rapport om attitydförändringar (13/1): Om flyktingstödet fortfarande är stort i Polen så har det särskilt i Slovakien sjunkit alarmerande.
En faktor är alla ”medier” med rysk finansiering som pumpar ut destabiliserande propaganda. Så har jag heller aldrig träffat en journalist i Tjeckien eller Slovakien som motsätter sig EU:s blockering av ryska RT och Sputnik – de ses som vapen – medan yttrandefrihetsfundamentalister i Sverige envisas med att beskriva detta som ”censur” av ”medier” (GP 14/4/22)
Den polarisering uppeldad av propaganda som kulturchefen talade om innebar att Slovakiens västvänliga regering föll i december. Den sannolika konsekvensen av höstens nyval är en regering som står nära Viktor Orbán och är mer Putininriktad. I Italien anklagar Silvio Berlusconi Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj för kriget. Häromveckan föll Moldaviens EU-vänliga regering. Och nästa år stundar presidentval i USA. Vinner republikanerna kan det bli en katastrof för Ukraina. I form av stöd under kriget och för de demokratiska strukturer man behöver förstärka efteråt.
I Sverige upplever jag den här verkligheten som frånvarande. Kanske för att turerna kring Nato-inträdet tar allt syre. Som vore det allt som krävs för den mycket längre period än tolv månader som väntar efter kriget, särskilt för att handskas med en allt värre utveckling i Ryssland.
Högt uppsatta Sverigedemokrater, liksom Riks Chang Frick, har en historia av att arbeta för RT.
Delvis beror det väl på känslan av avstånd. Sverige har inte ockuperats av Ryssland, våra grannländer invaderades inte för ett år sedan. Men jag misstänker också att en orsak står att finna i det lite typiskt svenska sätt som vi gick från en ståndpunkt som för bara ett år sedan var otänkbar för många, till att Nato-inträdet var klappat och klart.
Visst vittnar Nato-beslutet om hur allvarligt kriget påverkat oss även här. Men det hastiga skiftet står i vägen för några viktiga insikter. Dels de sedan kalla kriget övervintrade kålsuparna som inte kan se kritik av ett tyranniskt Ryssland utan att börja mala om USA. Det är inget nytt. Att delar av vänstern hade svårt att förhålla sig till ockupationen av östra Ukraina och Krim tog sig ett makabert uttryck när Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg 2019 anklagade Rysslandsforskaren Martin Kragh för att vara brittisk spion (SVT 14/4/19).
Dels finns det något i det längre perspektivet som sannolikt är än viktigare. 20 procent av väljarna hade halvåret efter invasionen inga problem att lägga sin röst på ett parti vars rysskopplingar är en belagd säkerhetsrisk (Aftonbladet debatt 31/1). En anledning är att vi inte har haft en genomgripande debatt om denna aspekt av Sverigedemokraterna. Deras tillskyndare pekar på att partiets företrädare i EU-parlamentet minsann röstat emot ryska intressen. Ja, under de senaste åren, men som Rasmus Paludans Koran-bränning lagt i öppen dager så har propagandakanalen Riks, del av SD:s kommunikationsavdelning, fortfarande en annan agenda. Högt uppsatta Sverigedemokrater, liksom Riks Chang Frick, har en historia av att arbeta för RT.
Men jag vill påstå att problemet med partier av SD:s sort befinner sig bortom en höger-vänster-skala och går djupare. Deras ideologi och värderingar står i konflikt med öppna samhällen. Att de gör gemensam sak med auktoritära regimer som Orbáns Ungern och är närmare Putin än västledare beror på att de hyser ett besläktat agg mot rättigheter och har en liknande syn på nationer och folk. Detta försvinner inte med den ståndpunkt som partiets ledning för tillfället har kring Ukraina.
Måhända bottnar ointresset för att diskutera denna aspekt av SD – eller de många år som vänsterröster kunde påstå bisarra saker om det forna Östeuropa – i att svenskar är mindre intresserade av omvärlden och mer ovilliga att göra invandrarerfarenheter till en del av det svenska än vi vill tro.
En annan scen från det gångna året som har fastnat är ett seminarium som jag ledde i höstas med Ukrainas Sverigeambassadör, Svenska filminstitutets VD och flera tongivande ukrainska filmskapare. Vi talade om hur man stöttar kultur i krig när filmregissören Lesya Kalynska tog upp oron för att det nuvarande intresset för Ukraina på världens filmfestivaler skulle vara en övergående fluga. Hon menade att en orsak till att Ryssland länge kunde agera som de ville beror på västvärldens ointresse för det forna östblocket.
Som för att hamra hem poängen hade inte bara kulturministern tackat nej till panelen – i publiken fanns inte en enda kulturredaktör eller kultursidestyckonom.
Anekdotisk bevisföring? När Nationalmuseum i en utställning hösten 2019 blickade tillbaka på Östblockets revolutioner 30 år tidigare nämndes inte den exilerfarenhet från östblocket som finns i Sverige (GP 8/9/19). Eller de svenskar som hjälpte dissidenter mot kommunismens kreatur. Lika fattigt var det på svenska kultursidor.
De summariskt avrättade. De våldtagna.
Även om de gångna tolv månaderna har inneburit en yrvaken men god utveckling, alltmer ukrainsk litteratur ges till exempel ut på svenska, så krävs en genomgripande förändring. Och inte bara i kultursektorn. När Institutet för mediestudier nyligen publicerade en rapport om EU-bevakning framgick att antalet ackrediterade svenska journalister i Bryssel 2022 var nio (Europaportalen 9/3). I USA var de 33. Förstår vi inte Europa, då förstår vi inte utmaningarna som väntar oss – och Ukraina.
Hit hör den politiska jordbävning som utspelade sig i Tjeckien häromveckan, som inte hade inträffat utan invasionen. Kriget dominerade landets polariserade presidentvalskampanj, där Tjeckiens tidigare premiärminister Andrej Babiš, ledare för landets största parti och Orbán-sympatisör sa att han inte ansåg att Tjeckien skulle hjälpa Nato-grannar som invaderades. När hans motståndare, den pensionerade Nato-generalen Petr Pavel, vann ledde det till en yra som satte tonen även i den tjeckiska journalistiken. Nu hade mörkret segrat över ljuset!
Den viktigaste frågan fick i stället BBC:s korrespondent ställa: De många miljoner tjecker som inte röstat på generalen, som delar Babiš åsikt och är antiliberala, mer pro-ryska och påverkade av propagandan – hur ska man tala med dem? Vad kan det delade samhället på sikt leda till?
Ett år efter en invasion vars övergrepp långt ifrån är över – med konsekvenser som kommer slita i världen under lång tid – behöver vi på samma sätt ställa fundamentala frågor om Sverige och Europa. För om inte öppna demokratiska samhällen vinner, då förlorar Ukraina.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Nazismen ekar när Putin attackerar ”gaylobbyn”
LÄS MER:Diktaturarvet har satt djupa spår i slovakernas samhällstillit
LÄS MER:Varje röst på SD är en seger för Putin
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
