Om du för 30 år sedan hade frågat en europeisk intellektuell vilket som skulle bli 2019 års politiska sentiment så hade svaret sannolikt inte blivit ”motstånd”.
Ändå är det – från Hong Kong till Brasilien och USA:s södra gräns till Moskvas demonstrationer – frågan på allas läppar. Inte minst i det forna Östblocket, den region som främst förknippas med jubileumshösten 1989. Flera Centraleuropeiska länder befinner sig i en odemokratisk utveckling som väcker demonstrationer och där ”motstånd” för all del också är motsatsen – mot EU, invandring och mångkultur. På grund av historien är detta samtidigt en region som kan bidra med kunskap om hur man under svåra omständigheter skapar protestkultur och långsiktigt motstånd.
Därför, när vi nu kliver in i 30-årsfirandet av Sammetsrevolutionerna, är det paradoxalt att se de svenska kulturinstitutionernas minnesarbete kring Europas 1989. Nationalmuseums ”1989 – kultur och politik” är höstens främsta satsning. Ambitionerna är förvisso större än Europa, och utställningen innehåller mycket intressant. Men de östeuropeiska diktaturerna är en dominerande krok. "Aktuellt"-sändningen om murens fall är det första som möter besökaren och följs av fotografier samt en handfull östeuropeiska protestaffischer.
Som om motståndet inte har någon anatomi. Bara estetik.
Vid det här laget, efter att ha marinerats i myten om 1989 hela mitt vuxna liv, hade jag inte behövt besöka utställningen för att veta att östeuropéerna enbart existerar fastfrusna i demonstrationsögonblicket – likt Václav Havel i Tomki Němecs fotografi från morgonen då dramatikern svärs in som president saknar de både historia och framtid. Som om motståndet inte har någon anatomi. Bara estetik. Faktum är att om inte utställningskatalogen innehöll stycken ur Andreas Johansson Heinös essä om 1989 (recenserad i GP 6/6) som nämner dissidenternas betydelse så hade ländernas motståndshistoria saknats helt.
Att utställningen sammanfattar 1989 i Stockholm blir särskilt synd om man känner till hur starka de underjordiska svenska relationerna till östeuropeiska länder var under kommunisttiden – och vad de betydde för kultur och politik.
Det är tyvärr kongenialt med dissidentkulturens väsen att den fortsätter ha drag av alternativ historia. Att den berättas av dissidenters barn eller utanför stora kulturinstitutioner. Dissidentkultur har nämligen en rad problem: när den utövas i diktaturer blir dokumentation av arbetets organisering och distribuering förenat med fara. Den är transnationell och exilproducenterna är ofta DIY–utövare och sällan del av det nya hemlandets kulturvärld.
Det betyder att utställningar måste söka bortom etablerade kulturkanaler om de ska fånga motståndets anatomi. Mot Nationalmuseums frusna ögonblick kan man ställa den levande utställning som visades på Berlins Akademie der Künste i fjol. ”Notes from the underground” skildrade allt från estniska musiker som byggde egna instrument till förbjudna ungerska modedesigners. Eller den polska dokumentärfilmen ”Solidaritet enligt kvinnor” (2015). Regissören Marta Dzido lyfte något som har skett över hela östblocket – hur motståndskvinnor har osynliggjorts i historieskrivningen.
Där Nationalmuseums fotografier gör höstrevolutionerna till ögonblick och symboler berättar dessa filmer och utställningar hur motstånd skapas och underhålls med kulturen. Om infrastrukturen bakom.
Ironiskt nog finns det redan en utställning om detta som berör den svenska involveringen i motståndskulturen. Men inga svenska institutioner har visat intresse för den.
Mina föräldrar Jiri och Jitka Pallas, som kom till Sverige efter att ha undertecknat människorättsdokumentet Charta 77, startade 1978 skivbolaget Šafrán i syfte att producera motståndskultur. Under ett decennium gav de ut 22 skivor av tjeckiska och polska musiker, radiopjäser av Václav Havel och nobelpristagares texter. Inspelningarna gjordes i diktaturerna och fördes ut. Skivorna gjordes med svenska musikproducenter och smugglades sedan in.
Den svenska synen på östblocket, särskilt före murens fall, känns igen från den så kallade ”koloniala blicken”.
Detta hänger samman med 1989: 1968 spelade popsångerskan Marta Kubišová in ”Bön för Marta”, en sång som fick politisk laddning under invasionen samma sommar. Tio år senare övertalades den då förbjudna sångerskan att göra en ny version. Den spelades under stort hemlighetsmakeri in i Prag av journalisterna Robert Aschberg och Jörgen Widsell med säkerhetstjänsten hack i häl. Inspelningarna fördes ut av svenska hockeyspelare och blev skivan ”Lämna vårt land ifred”.
Laddningen i ”Bön för Marta” hölls vid liv och den blev allsång på demonstrationerna 1989.
En utställning om detta visades på Prags Nationalbibliotek i vintras. Men den, liksom försöken att finansiera konserter där svenska musiker framförde sångerna i översättning inför årets jubileum, har fått kalla handen av svenska institutioner.
Några exempel på östeuropeiska kulturartefakters politiska betydelse och bakgrund finns heller inte på Nationalmuseum. Däremot avhandlar katalogen Madonnas och Neneh Cherrys politiska betydelse. Ett utställningsrum fylls med västerländska skivkonvolut och MTV-videos.
Varför östeuropéer inte kan få samma kulturpolitiska agens här har inget enkelt svar. Men den svenska synen på östblocket, särskilt före murens fall, känns igen från den så kallade ”koloniala blicken”: efterblivna länder fyllda av massor som inte vet sitt eget bästa, och därför projiceringsyta för ideologer. Mycket av detta finns kvar, särskilt den djupa okunskapen om vad som nu är våra EU-grannar.
De medborgarrättskämpar som i ensamhet och under stora svårigheter gjorde motstånd kan bara se på när de skrivs ut ur historien
Och när revolutionerna de var med om att skapa tas ifrån dem eller isoleras till symboler har det konsekvenser i nutid. Det kulturella arbetet gick nämligen alltid hand i hand med det politiska. Inte minst då information smugglades via samma kanaler som kultur. Vinylskivor från Uppsala ackompanjerades av exiltidskrifter tryckta i Paris och böcker publicerade i Toronto. Svenskt fackfolk smugglade tryckpressar till Polen i segelbåtar. När Charta 77 och Solidaritet i dag nedgörs till snygga svartvita fotografier på Václav Havel i motljus försvinner det sammanhanget. Vilket passar auktoritära krafter i regionen.
För Charta 77 och kulturproducenterna kring dem var inte bara emot en regim. De var för något som de betraktade som demokratins kärnvärde: mänskliga rättigheter. Och det var detta man sysslade med i motståndsarbetet: dissidenter dokumenterade och spred till exempel information om romernas svåra situation i landet. Asylrätten var dessutom avgörande för att dissidenter i exil skulle fortsätta arbetet och söka finansiera motståndet.
Dagens makthavare ur Centraleuropas ytterhöger har inget intresse av att detta berättas. Tillsammans med populisthögern i väst fnyser de om ”FN-ideologi” och ”människorättspräster” när rättigheter kommer på tal. De ser därför gärna att inhemsk historieskrivning och utländska utställningar fokuserar på sammanhangslösa bilder av ”folkligt” motstånd. Det underlättar för tyska AfD, ungerska Fidesz, polska Lag och rättvisa – men också för västerländsk ytterhöger som glorifierar det etniskt homogena öst – att kidnappa 1989 års revolutioner genom att göra sig synonyma med ”folket”.
De medborgarrättskämpar som i ensamhet och under stora svårigheter gjorde motstånd kan bara se på när de skrivs ut ur historien. Samtidigt är det just dessa som, när det behövs som mest, kan berätta vad demokratiarbete med kulturen som vapen faktiskt innebär.
