Att få ett syskon kan vara omtumlande. Som 10-åriga Wille uttrycker det när lillebror Charlie föds: ena dagen är man för liten för att få göra något alls och andra dagen får man höra att nu är man stora killen och måste ta ansvar.
Så sant. Ännu mer förvirrande blir den nya given för Wille när han märker att bebisen har superkrafter. Inte bara kan han redan prata, han är jättestark och omänskligt snabb dessutom. Alltså på nivån att han kastar upp containers i luften och springer i kapp bilar på gatan.
Wille bestämmer att Charlies extraordinära egenskaper ska hållas hemliga för föräldrarna, av flera anledningar. Men mest för att de vägrar lyssna på honom över huvud taget. Att han knäckt gåtan med rövargänget som snor grejer över hela stan, till och med räknat ut när de ska slå till igen, bryr de sig inte om. Faktum är att föräldrarna är ignoranta på en nivå som gör att man undrar var socialen håller hus. De låter Wille ta ansvar om bebisen i flera timmar utan uppsyn och frågar inte ens varför han har en blåtira när han kommer hem. Jo, jag förstår att det är underbyggande detaljer för att visa Willes upplevda roll här i livet. Detaljerna är bara aningen pikanta eftersom deckarförfattaren Camilla Läckberg baserat bokserien om Super-Charlie på sin egen familj. Pappan är polis, precis som i verkligheten, och mamman ständigt upptagen med sitt bokmanus.
Detaljerna är bara aningen pikanta eftersom deckarförfattaren Camilla Läckberg baserat bokserien om Super-Charlie på sin egen familj.
Böckerna är charmiga historier och kommenterar familjelivet ur både barnet och förälderns perspektiv. De lämpar sig därför bra som film. Plus att det är kul att se en bebis springa gatlopp.
Animationen är toppen, varken för artificiell eller billig och med ett litet stråk av nostalgi i allt det moderna. Stockholmare kan glädjas åt landmärken för insiders som fladdrar förbi, som Günthers korvkiosk på Karlbergsvägen (där för övrigt Leif GW Perssons romankaraktär Lars Martin Johansson får en blodpropp i ”Den döende detektiven. En slump?).
Men mest imponerande är röstskådespeleriet. Faktiskt är det svårt att minnas när en röstpåläggning lät så naturlig som Orlando Wahlsteens och Silas Strands. Det skänker hopp om att tiden då tillgjordheten och onaturligheten i tecknade filmer kanske är förbi? Man önskar bara att de inte strödde så många anglicismer omkring sig i tid och otid. Och, om man ändå är inne på önskningar, att skurkarna var mindre platta. Men, som sagt, man får en bebis som löper amok och det är faktiskt superskoj.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Babybossen” (Tom McGrath, 2017)
”Titta han snackar!” (Amy Heckerling, 1989)
”Tre män och en baby” (Leonard Nimoy, 1987)
