Det är något med bildspråket, filmmusiken och Ralph Fiennes stressade blick som ger omedelbara thrillervibbar i ”Konklaven”. Nu visar det sig att Fiennes rollfigur Lawrence inte alls blir jagad av en mördare. Lawrence befinner sig i Vatikanen där han, i egenskap av kardinal, har mycket att styra upp. Påven har avlidit, helt nyligen, och då gäller det att utse en ny. Helst så snabbt som möjligt, men alla människor som samlats på Petersplatsen vet att det kan bli en lång väntan på att få se vit rök bolma ur skorstenen.
Utanför Sixtinska kapellet står katolska kyrkans kardinaler – som utgör konklaven – i grupper, världsdel efter världsdel, nation efter nation, och smider planer. När männen blir insläppta kommer de att bli kvar i kapellet, isolerade från omvärlden, tills de enats om vem som blir ny påve.
Nu låter kanske inte en film om ett påveval särskilt spännande, men spännande är just vad det blir när den tyske regissören Edward Berger, som går från första världskrigets fasor i sin filmatisering av ”På västfronten intet nytt” till ett ordkrig mellan kyrkans män, fokuserar på rävspel, konspirationer, hemligheter och lögner.
Nu låter kanske inte en film om ett påveval särskilt spännande, men spännande är just vad det blir.
Det är många av kardinalerna som känner sig kallade att bli katolska kyrkans överhuvud. I den ena ringhörnan har vi den stockkonservativa italienaren Tedesco (Sergio Castellitto), som gärna vill vrida klockan tillbaka åtminstone 60 år. I den andra ringhörnan står amerikanen Bellini (Stanley Tucci) som menar att kyrkan inte kan hålla fast vid lastgamla värderingar, hela verksamheten måste moderniseras. Någonstans i mitten finns Nigerias representant Adeyemi (Lucian Msamati). Han är omtyckt av de flesta, men det är oklart hur konservativ han egentligen är. I ett hörn lurpassar kanadensaren Tremblay (John Lithgow, i sin bästa filmroll på flera år), som har helt egna metoder för att pulvrisera motståndare. Och så har vi Lawrence, som utöver kardinal är dekan (kollegiets ordförande), och försöker se till att allt går rätt till.
Dekanen litar inte en sekund på Tremblay. Lawrence vill ha svar på vad som blev sagt när Tremblay samtalade med påven, kort före dennes död.
Jo, i det här katolska dramat medverkar en enda kvinna. Det är nunnan syster Agnes, spelad av en ovanligt inspirerad Isabella Rossellini.
Filmens handling är redan lika snårig som i en intelligent spionthriller. Saker och ting kompliceras ytterligare när upp dyker, direkt från Kabul (av alla städer!), den godhjärtade Benitez (Carlos Diehz). Ingen i Sixtinska kapellet känner till att den här kardinalen existerar.
Omröstningarna är extremt tidskrävande. Det ser svårt ut för någon av kandidaterna att uppnå två tredjedels majoritet av rösterna. Då börjar flera av kardinalerna att rösta strategiskt.
Kanske är dekanen Lawrence själv mest lämpad för påvejobbet? Lawrence säger att han inte vill ha det, för han har börjat vackla i sin Gudstro.
”Konklaven” är baserad på Robert Harris roman med samma namn. Manuset är författat av Peter Straughan, mest känd för sitt manus till ”Tinker Tailor Soldier Spy”.
Ett terroristspår tillför inte särskilt mycket och slutet kan knappas betraktas som jättebra. Annars är det toppklass med utsökt agerande och ett magnifikt foto, signerat Stéphane Fontaine.
Jo, i det här katolska dramat medverkar en enda kvinna. Det är nunnan syster Agnes, spelad av en ovanligt inspirerad Isabella Rossellini. Syster Agnes säger inte så mycket, men hon genomskådar lätt alla former av fuffens. Så som rollen är gjord framstår syster Agnes som smartare än de flesta av filmens många män.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Kardinalen” (Otto Preminger, 1963)
”The constant gardener” (Fernando Meirelles, 2005)
”Tinker Tailor Soldier Spy” (Tomas Alfredson, 2011)
