Varenda innehållsbeskrivning jag hittar om “Strange darling” är antingen kryptisk eller bara intetsägande. Och det är inte konstigt. Att beskriva handlingen i regissören JT Mollners andra långfilm är nämligen att trippa på ytterst minerad mark, med risk för att spoila allt. Men vissa saker går ändå att nämna: den rör sig kring en seriemördare, ett one night stand, lite BDSM och total, kokaininducerad urspårning.
Anledningen till att ingenting är vad det verkar är att berättelsens sex kapitel presenteras i omkullkastad ordning. I den första scenen (men tredje kapitlet) försöker en namnlös kvinna fly från en man som skjuter mot henne från sin bil. Som tittare befarar man att det kommer att bli en blodig historia, i stil med Lars von Triers “The house that Jack built”. Men som sagt: skenet bedrar. Vi lämnar det så.
En sak är i alla fall säker: JT Mollners, en för mig tidigare okänd regissör, vet hur man skapar stämning.
En sak är i alla fall säker: JT Mollners, en för mig tidigare okänd regissör, vet hur man skapar stämning. Till sin hjälp har han främst en del aparta ljud. Stora delar av filmen saknar dialog, och utspelar sig i stället till tonerna av klassisk pianomusik, en finstämd cover av “Love hurts” och några illavarslande, ytterst obehagliga basgångar.
Jag påminns om indieskräcken “It follows”, där regissören David Robert Mitchell lyckades skapa en visuellt vacker men motbjudande rysare med musiken som huvudsakliga verktyg. Det är ett smart drag, men tyvärr väldigt underskattat inom genren.
Den främsta inspirationskällan till “Strange darling” tycks dock vara 2022 års bästa skräckfilm (som delvis dessutom har samma skapare). I “Barbarian” lyckades regissören Zach Creggers med konststycket att kasta om den berättarmässiga spelplanen helt efter cirka halva filmen. Det var, och är fortfarande, den i särklass största chock jag fått av en skräckfilm.
Det blir inte platt fall, men väl ett antiklimaktiskt skutt.
Sett i det ljuset bleknar dessvärre JT Mollners insats till ett lite slappt efterapningsförsök. Filmskaparna tar sats för århundradets plot twist, men även en orutinerad tittare vet att genren ofta gömmer en och annan opålitlig berättare. Det blir inte platt fall, men väl ett antiklimaktiskt skutt.
Visst har “Strange darling” sina styrkor. Till dessa hör Willa Fitzgeralds och Kyle Gallners respektive rolltolkningar. Han som den försynta, lite borttappade killen. Hon som den självsäkra pick me-tjejen som bara vill ha roligt. Ingen av dem säger egentligen mer än de behöver, vilket jag uppskattar i den annars så pladdriga genren.
Men om det är något “Strange darling” kommer att gå till historien för, så är det dess estetik. Det är en oerhört vacker film, inspelad helt med 35 millimeters kamera vars solblekta ljus får varje filmruta att platsa i ett avantgardistiskt modemagasin. Men som uttrycker lyder, allt som glimmar är inte guld.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
“It follows” av David Robert Mitchell, 2014
“Barbarian” av Zach Cregger, 2022
“Hard candy” av David Slade, 2005
