Sexarbetare är inte bara världens äldsta yrke, det är också en av filmens stelaste stereotyper. Ryska oligarker och deras hejdukar är – i verkligheten som i fiktionen – av betydligt yngre men inte mindre härdat snitt. I Cannesvinnande ”Anora” sammanförs de båda. Och i detta fyrverkeri till film nyanserar regissören Sean Baker sen läckert våra förväntningar.
Det börjar på HQ, en av Manhattans alla strippklubbar. Ani (Mikey Madison), som skyr sitt dopnamn Anora, är lika bra på sexiga knädanser som smort munläder. Hon smickrar män, lyssnar utan att vara påträngande. Och ser sen till att de följer med till det privata VIP-rummet och beställer den dyraste spriten. Det är som om Baker sträcktittat på ”The Sopranos” och vill se vad som händer om en av stripporna får liv i en egen film.
Redan här syns den urkraft – sexig, smart, vulgär och öm när det passar – som Madison så lysande agerar ut de kommande två timmarna. Ani är utmärkt på att spela den hon förväntas vara, men också på att antyda att hon är väldigt mycket mer.
Här märks också den genre som Baker först arbetade upp sitt hantverk i: Lyhörd socialrealism.
Här märks också den genre som Baker först arbetade upp sitt hantverk i: Lyhörd socialrealism. Som ”Take out” (2004) där han och (medregissören Shih-Ching Tsou) skildrar ett papperslöst kinesiskt matbud i New York. Baker låter oss lika snyggt lyssna av en strippas vardag i snabba meningsutbyten på rasten: ”Han tyckte jag påminde om hans 18-åriga dotter. Sen köpte han fem danser”.
För att sen kasta oss rätt in i ”Pretty woman”. En ung rysk kille dyker upp på HQ och får Ani i knäet – eftersom hon förstår ryska och hans engelska lämnar lika mycket att önska som hans tonårsvalpighet. Ivan (Mark Eydelshteyn) visar sig vara son till en oligark. Han häller pengar över Ani, tar henne till familjens lyxvilla och betalar 15 000 dollar för att hon ska vara hans ”flickvän” i en vecka. Ett gig som består av Ivans eviga festande på sprit, kola och ketamin – och att ta privatplanet till den dyraste hotellsviten i Las Vegas. Där Ivan får den briljanta idén att paret ska gifta sig.
Spelar det någon roll om Ani vet att hon inte landat en drömprins? Baker har aldrig låtit oss se att hon har ett annat liv än strippans. Om hon gillar ”honom eller pengarna”, som Ivan en gång frågar, får förbli oklart. Det är i alla fall lättare att vara öm i ett oligarkslott med egen hiss – viska i sin tv-spelande ”Vanjas” öra på ryska som hon annars vägrar ta i sin mun – än i ett kyffe under tunnelbanespåret i Brighton Beach. Men just som Ani börjar vänja sig sparkar verkligheten ner dörren.
Den akt som följer inleds med en utsökt slapstick-scen av kaos och fortsätter med screwball-jakt genom Coney island och ryska tavernor.
När föräldrarna i Moskva får nys om äktenskapet skickar de Ivans ”barnvakt”, en armenisk präst, med underhuggare för att styra upp situationen (här glimtar den oheliga alliansen mellan rysk-ortodoxa kyrkan och Putinismen till). De är ett under av subtil rollsättning, eftersom den grymhet vi efter decennier av ryska gangstersagor tror ska explodera får sig en härlig törn. Särskilt den antagne hårdingen Igor (Yura Borisov) som är längst ner i hackordningen och får till uppgift att hålla koll på den vilda Ani. Borisov gör samma sak här som i ”Kupé nr. 6” (2021) och ”Kapten Volkonogov har rymt” (2021) – underminerar med bravur den slaviska mansrollen.
Den akt som följer inleds med en utsökt slapstick-scen av kaos och fortsätter med screwball-jakt genom Coney island och ryska tavernor. Tempot och den svarta humorn kombinerar ”En natt i New York” (1985) och ”Uncut gems” (2019). Drew Daniels kamera går här från att storögt som ett reklamblad fläka ut överdådiga backanaler och knullande till att ta rygg på gruppen och mejsla fram dem som individer.
Filmer med strikt etablerade stereotyper och askungesagor om den prostituerade som haffar en rik mans kärlek är en transaktion. Vi vet vad vi förväntar oss. Baker ger oss verkligheten, där några få är så förmögna att deras odugliga, giftiga valpbarn kan göra vad de vill. Alla andra får ta vad som faller ner.
Den bitterljuva avslutning som Ani – och ”Anora” – bjuder på visar hur man skildrar den lotten perfekt.
Läs mer på GP Kultur:
Titta även på:
”Take Out” (Sean Baker och Shih-Ching Tsou, 2004)
”Prince of Broadway” (Sean Baker, 2008)
”Red Rocket” (Sean Baker, 2021)
