”Vaiana” var en hit när den kom 2016. Det var en färgsprakande hyllning till Polynesien, musiksatt av Lin-Manuel Miranda. Den hade en cool och modig tjej i huvudrollen som inte bara räddade sitt eget folk från undergång, utan också halvguden Maui från sitt alldeles för stora ego. Helt utan att tappa den inre kompassen eller respekten för sitt folks gamla traditioner.
Nu är dags för Vaiana att ge sig ut på haven igen, som den sanna vägfinnare och ledare hon är. Älskad av alla, hatad av ingen. Som Disneyprinsessa betraktad är hon rätt så unik, här finns inte någon trånande ung man som kan ställa till det känslomässigt för henne eller någon maktgalning som vill få till ett tvångsgifte. Nej, Vaianas största utmaning är i stället att säkra sitt folks överlevnad. Detta genom att hitta de andra öarna som guden Nala strösslat över oceanen eftersom han fattade att om man isolerar folk så blir de svagare (och mer inavlade?). Filmens budskap: tillsammans är vi starkare.
Denna uppföljare var först ämnad att bli en del i en TV-serie på Disney+, vilket den hade passat mycket bättre som
Denna uppföljare var först ämnad att bli en del i en TV-serie på Disney+, vilket den hade passat mycket bättre som. Här finns ingen plats för karaktärerna att utvecklas. Bara följa uppdraget och sedan är allting klart. Kanske sjunga en sång.
Man introducerar också ett gäng sidekicks som inte borde hängt med på en lång båtexpedition på stormigt hav: ett Maui-fan, en grinig gammal bonde och en ingenjör som inte kan låta bli att ha sönder båten medan man seglar på den – så att den kan byggas om. Varför ska Vaiana ha med dem på seglatsen? Plus en tupp och en tjock gris. Detta är en uppenbar kvarleva från filmens tänkta tv-format, för om detta varit en tv-serie hade de i kommande avsnitt lärt sig jobba tillsammans som ett team. Som det är nu är deras uppgift mest att sabba och sjunga.
Utan inre utveckling, och med karaktärer som aldrig hinner presenteras ordentligt blir ”Vaiana 2” inte något särskilt engagerande äventyr även om filmen är väldigt vacker – havet spelar en helt egen biroll här. Inte heller musiken blir särskilt engagerande denna gång (man använder inte Lin-Manuel Miranda utan Abigail Barlow och Emily Bear som fick ett stort genombrott på sociala media med sin ”Bridgerton”-musikal, Tik Tok-style). Budskapet om gemenskap haltar också. Inte minst för att Vaiana, med hjälp av lite muskelstyrka från Maui, får sköta hela jobbet själv.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Vaiana” (Ron Clements, John Musker, 2016)
”Avatar” (James Cameron, 2009)
”Den lilla sjöjungfrun” (Ron Clements, John Musker, 1989)
