I John Crowleys romantiska, komiska och sentimentala film ”We live in time” får vi följa paret Almut (Florence Pugh) och Tobias (Andrew Garfield) i ungefär ett decennium. Upplägget leder per automatik till korta nedslag i de medverkandes liv – annars hinner man inte få med tio år i en film av normallängd. För att göra det rörigt har Crowley, eller rättare sagt manusförfattaren Nick Payne, bestämt sig för att skippa traditionell kronologi. Filmen hoppar fram och tillbaka i tiden.
Inledningsvis känns det just rörigt, men romantiken vinner i längden i takt med att vi börjar få grepp om både relationen mellan huvudpersonerna och om själva storyn.
I filmens första scen är Almut ute och joggar i Jane Austen-land, Surrey County. Almut har just fått läkarbeskedet att det krävs en ny cellgiftsbehandling för att hon, eventuellt, ska kunna genomgå en canceroperation.
Många år tidigare. Almut och Tobias träffas av en slump, eller ”by accident” som är ett bättre uttryck i det här sammanhanget för det rör sig om en bilkrock. Hon är en framåt tjej och duktig kock som driver en halvflott restaurang med bayerskt stuk. Han är en frånskild, lite velig kille som just fått jobb på Weetabix (av alla företag!). Tycke uppstår mot alla odds. Följer gör några dialogdrivna kul scener där Florence Pugh fått de vassa replikerna medan Andrew Garfield, som spelat Spiderman tre gånger, mest får göra bort sig.
Regissör Crowley parerar med en stor dos humor och en spännande kocktävling.
Paret har det bra tillsammans. I filmen grälar de bara en enda gång och då handlar det om att skaffa barn eller inte, men de får en dotter. Allt är frid och fröjd, om det inte vore för detta med cancern.
Jag tror knappast att dagens unga biopublik ens hört talas om Arthur Hillers drygt 50 år gamla sanslöst sentimentala megasuccé ”Love story”, en film där flickan dör och alla lämnade biograferna tårögda, men ibland känns det som att ”We live in time” är på väg åt det hållet. Nu blir det inte riktigt så. Regissör Crowley parerar med en stor dos humor och en spännande kocktävling.
Därmed inte sagt att detta är en jättebra film. Alla tidshopp till trots så händer det inte särskilt mycket. Crowley har fasligt svårt att få till ett vettigt slut. Efter den självklara slutscenen så kommer det ytterligare en. Och ytterligare en.
Sedan är det slut och inga näsdukar behöver plockas fram.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Love story” (Arthur Hiller, 1970)
”Sliding doors” (Peter Howitt, 1998)
”En doft av kärlek” (Tran Anh Hung, 2023)
