Det finns filmkonstnärer som är så intimt förknippade med en plats att de är svåra att föreställa sig någon annanstans. New York-filmaren Woody Allen var en sådan – tills han hamnade i Europa och gjorde några av sina karriärs bästa filmer: ”Match point”, ”Midnight in Paris” och ”Coup de chance”.
Regissören Pedro Almodóvar är ett annat exempel. Själva tanken att placera honom i ett annat land än Spanien ter sig nästan absurd. Hur skulle en skådespelare utanför den iberiska halvön ens kunna hantera den mycket speciella och postmoderna legering av camp, schlagertonsatt melodram och komplexa intrigbyggen som utgjort regissörens själva sigill i närmare femtio år? Går det ens?
”The room next door”, regissörens första långfilm på engelska, rätar ut alla sådana frågetecken till ett utropstecken. På ytan är somligt sig likt: bildspråket, stråkmattorna i bakgrunden, den franka dialogen. Men filmen också är mer naturalistisk, amerikanskt urban och, tja, straight än det vi tidigare kommit att förknippa med ett Almodóvarverk.
Kanske är det så det måste vara. I slutscenen i hans senaste långfilm ”Parallella mödrar” (2021) var det som om Almodóvar till sist frilade den politiska och personliga smärtpunkt som genomsyrat hela hans konstnärskap.
Där grävdes kvarleva efter kvarleva av de offer som mördats under spanska inbördeskriget fram ur sina massgravar. Scenen tycktes – åtminstone mig – lika mycket som den symboliska starten på en personlig försoningsprocess, som en slutpunkt för det övergripande almodóvarska projektet.
Det exceptionella skådespeleriet och bristen på all storvulen sentimentalitet gör ”The room next door” till en oavbrutet övertygande film.
En filmisk gärning som i grund och botten alltid hämtat näring just ur den spanska motkulturens karnevaliska uppror mot Francoårens kvardröjande småborgerliga intolerans, sexualmoralism och ovilja att konfrontera sin fascistiska historia. Men också i en ambition att skriva in de dittills ansiktslösa – kvinnorna, bögarna, transpersonerna, knarkarna, hororna – i den större berättelsen om Spanien.
I ”The room next door” träder en delvis mer konventionell regissör fram, snarare besläktad med melankolikern bakom ”Smärta och ära” (2019) än den vildhjärna som fram till 2013 fortfarande kunde få ur sig filmer som ”Kära passagerare”.
Primadonnorna står visserligen kvar i det absoluta blickfånget, här de sedvanligt fantastiska Tilda Swinton och Julianne Moore. Men till skillnad från många av Almodóvars tidigare leading ladies tecknar de sina rollporträtt med en nyansrikedom som emellanåt vetter åt underdriften.
Samma behärskning präglar den rätt enkla intrigen. Författaren Ingrid (Moore) återupptar kontakten med en tidigare nära vän, krigskorrespondenten Martha (Swinton) som nu är döende i livmodercancer. I takt med att Martha blir allt sjukare vill hon också försäkra sig om att hon ska slippa dö i smärta och förnedring – och där kan Ingrid spela en viktig roll.
Det exceptionella skådespeleriet och bristen på all storvulen sentimentalitet gör ”The room next door” till en oavbrutet övertygande film. Jag vet egentligen ingen annan än Almodóvar som skulle kunna få en film om dödshjälp att kännas som någonting långt bortom ett förtäckt debattinlägg.
Inte minst därför att den bär på ytterligare en dimension: ”The room next door” kommer från en 75-årig regissör som i ett par filmers tid tycks ha börjat förbereda sig på sitt eget avsked till publiken – och världen.
Det är alltså inte bara Marthas sjukdom som gör att Döden oupphörligen tycks stå och slipa på sin lie i bakgrunden av ”The room next door”. Här är det som om hela jorden förbereder sig för sitt utvissnande, en värld där polarisering, klimathot och den sortens våldsamma och auktoritära ledarskap som Almodóvar själv växte upp under återigen gjort entré i liberala demokratier.
Vi lever i en värld som dör, där högerextremism, klimatförnekande och populism håller på att segra. Vad gör det med oss?
John Turturros dystergök Damian sammanfattar till exempel i en fin scen filmens själva premiss: vi lever i en värld som dör, där högerextremism, klimatförnekande och populism håller på att segra. Vad gör det med oss? Och vad gör vi i så fall av det?
Svaren hämtas åtminstone delvis i kulturen. Parallellt med döden tränger nämligen också hoppet om människan – ironiskt nog just den amerikanska kulturens specialgren, ofta till infantilitetens gräns – igenom. Inte minst via Martha och Ingrids ständiga samtal om konsten, relationerna, berättelserna – det som lämnas kvar till eftervärlden.
Det gör att ”The room next door” ofta antar skepnaden av en europeisk regissörs kärleksförklaring till några av USA:s största författare, målare och skådespelare, till kreativiteten och mångtydigheten, till skapandet och intellektet. Kort sagt: allt det som trumpismen hatar.
Här söker sig de båda huvudpersonerna ut i skogen, till den amerikanska motkulturens Mecka: Woodstock. Där åberopar de namn som William Faulkner och Ernest Hemingway, Martha Gellhorn och Buster Keaton, Edward Hopper och … visst ser huset, där dramat fullföljs, ut att vara inspirerat av arkitekten Frank Lloyd Wright?
Det är fint i sig. Men till syvende och sist är ”The room next door” framför allt en känsligt tecknad och kärleksfull skildring av vänskapens och de nära relationernas tröstande roll i förberedelserna inför det slut som väntar oss alla.
Vad titeln syftar på? Det rum som Ingrid lovar att hon ska befinna sig i när Martha tar sitt liv. En människa är inte skapt för att leva som solitär, heller inte att dö i ensamhet – någon behöver alltid finnas alldeles bredvid.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Att återvända” (Pedro Almodóvar, 2006)
”Julieta” (Pedro Almodóvar, 2016)
”Smärta och ära” (Pedro Almodóvar, 2019)
