Hur poetiskt simning än må te sig på bioduken är sanningen att människan rör sig rätt trögt bland vågorna. Även de snabbaste Sarah Sjöström-giganterna. Medan deras v-formade maskiner till kroppar forcerar vattenytan kan en rask promenad längs bassängkanten matcha tempot utan större bekymmer.
På så vis är simning en träffande analogi för den malström som låser fast kvinnor under det 1930-tal då ”Den svenska torpeden” utspelar sig.
Sally Bauer (Josefin Neldén) tvingas uttömma all sin kompetens och viljestyrka för att bara manövrera i den patriarkala strukturen. Det är djupt frustrerande att bevittna – men också inspirerande.
Att oförtrutet kämpa vidare och sedan vinna mot alla odds är perfekta ingredienser i en hjältesaga. Sannolikt är det därför som vi inom ett år har fått tre (!) filmer om kvinnliga simprestationer.
Sally Bauers bedrift är närmast ofattbar. Föreställ er att stå nedanför Calais vita klippor och vandra ut i vattnet. Ut i Atlanten som separerar dig och Dover. Att hungrig och nedkyld crawla i femton timmar, att hålla modet uppe även när strömmarna är så kraftiga att du i princip rör dig bakåt.
När Josefin Neldén trär på sig enorma simbrillor och smetar in sig med ett värmande mörkbrunt fett – hon ser ut att ha kravlat in i lufttrumman i ett restaurangkök – börjar det närmast värka i kroppen av anspänning.
Ändå är inte simningen det riktiga kraftprovet i ”Den svenska torpeden”.
Nej det framställs snarare som en lyx i Sally Bauers liv – värre är pengabristen och den förrädiska mammaroll som smiter åt som en alltför tajt baddräkt.
Filmens Sally Bauer vill ju något så vulgärt som att både simma över kanalen och vara mamma till Lars (Arthur Sörbring), vilket hennes omgivning framställer som närmast omänskligt. Hur kan någon vara så självisk? Vill hon ens ha barn?
Josefin Neldén är som vanligt mästerlig på att förmedla komplexa konflikter med små ansiktsuttryck och kraftfulla känsloyttringar. Hon tar oss på en resa mellan maktlöshet och beslutsamhet, kärlek och förnedring.
Hon ser ut att ha kravlat in i lufttrumman i ett restaurangkök
Men att förankra känslor tar tid och Frida Kempff försöker portionera ut den så gott det går. Sally och Lars behöver både vardag och lek för att vi ska förstå insatserna. Samtidigt ska relationen till den hemlige älskaren Henry (Mikkel Boe Følsgaard) få ta plats. För att inte tala om naturbilderna (vatten på film ni vet) och omvärlden (Andra världskriget nalkas).
Något måste stryka på foten. Att vi faktiskt aldrig får se Sally Bauer simma över kanalen är ingen större förlust. Värre är att Sallys syster (Lisa Carlehed) och mor (Gunnel Fred) liksom inte hinns med, trots att deras skuldbeläggande är filmens huvudkonflikt. För att inte tala om vännen Sigrid (Seidi Haarla) som Sally möter på någon typ av utbildning för husfruar. Hon ska fungera som en katalysator men får inte ens två minuter speltid.
Resultatet är att filmens uppbrott och försoning känns... ja inte så mycket alls faktiskt.
Det är särskilt onödigt då verklighetens Sally Bauer tog examen från Helsingborgs handelsgymnasium, fick barn först 1945 och levde i en för tiden rätt ovanlig stjärnfamilj. Visst kan man förstå ambitionen att gestalta situationen för 30-talets kvinnor, men ska man ta sig sådana friheter krävs precision. I värsta fall riskerar man annars att förminska Sally Bauers faktiska prestation.
Nu når ”Den svenska torpeden” ändå fram: Hjälteberättelsen landar och vi kan både inspireras av den simmande pionjären och förfasas av det klaustrofobiska samhällsklimatet. Och det är förstås i sig inte så pjåkigt.
Titta också på:
”Women talking” (Sarah Polley, 2022)
"I, Tonya" ( Craig Gillespie, 2017)
"Million dollar baby" (Clint Eastwood, 2004)
