Redan för sex år sedan såg jag en oförglömlig examensfilm från Akademin Valand film i Göteborg. Den originella berättelsen hette ”Helg hos morföräldrarna” – och var en förstudie inför ”Family time”, som är Tia Kouvos långfilmsdebut och som redan gjort succé i Finland.
Den ömsom autentiska och smått surrealistiska berättelsen kretsar kring en familj som firar jul ihop hos de nu vuxna döttrarnas föräldrar i en ensligt belägen stuga i finska Lahti. Det starka kammarspelet tycks på djupet ha slagit an en ton i folksjälen i vårt grannland, vilket är lätt att förstå. Associationerna går inte minst till Aki Kaurismäki – som aldrig tycks tröttna på att skildra kantstötta människor som hankar sig fram i samhällets utkant. Tre gemensamma teman för regissörerna tycks vara alkohol, fattigdom och ensamhet. Tia Kuovo lyckas samtidigt gestalta en annan, mindre stiliserad vardagsmiljö än den som präglade fjolårets ljuvliga Kaurismäki-film ”Höstlöv som faller”.
Tilltalet i ”Family times” är personligt och samtida, närvarokänslan imponerande och likt Bergmans ”Fanny och Alexander” skildras julen här ur barnens/barnbarnens synvinkel. Här heter de Hilla, Kassu och Simo och spelas på olika sätt berörande av Elli Paajanen, Toomas Talikka och Sakari Topi.
Tilltalet i ”Family times” är personligt och samtida, närvarokänslan imponerande och likt Bergmans ”Fanny och Alexander” skildras julen här ur barnens/barnbarnens synvinkel.
Inför inspelningen av kortfilmen plöjde den då 30-åriga regissören en osedvanligt stor mängd julfilmer från ”Fanny och Alexander till ”Ensam hemma” men kände inte igen sig nämnvärt – varken i människorna eller miljöerna. Själv uppvuxen i finsk arbetarklass ville hon skildra något annat, bortom medelklassens dignande julbord, statusprylar och neuroser.
En ambition hon med beröm uppnår – både i det korta och längre formatet. När vi först möter morföräldrarna i ”Family times” är mormor Ella alldeles till sig över barnbarnens ankomst. Familjerna droppar in.
Systrarna bär in matkassar i köket och packar upp råvaror. Samtidigt markerar de viss klassmässig distans till sin mamma – inlevelsefullt spelad av Leena Uotila – som mal på om extrapris på russin. Männen samlas i vardagsrummet där morfar Lasse kollar på rally på tv och ständigt tycks ha en nyöppnad öl i handen.
Den första gemensamma middagen förlöper utan större bekymmer, men redan på julaftons morgon tappar morfar Lasse (Tom Wentzel spelar honom utmärkt sammanbitet) kontrollen och är så gott som plakat redan till frukost. Vi går mot en finsk Norén-jul. Samtidigt ryms en stor dos värme i den mörka komedin som pendlar mellan det relationsmässigt obegripliga och tafatt kärleksfulla. Lite som livet självt.
Nu är dramat också Finlands Oscarsbidrag. Årets julfilm? Javisst!
Just den här familjejulen löper på som vanligt: full av traditioner, men också av cementerade roller. En morfar som mest förstör för alla andra. En mormor som självuppoffrande tar hand om allt och försöker sopa undan spåren efter makens fadäser.
Deras nu vuxna döttrar badar bastu i en fin scen, och anförtror sig åt varandra. De tiger i alla fall inte, som föräldrarna, ihjäl allt känslomässigt jobbigt. Frånskilda Helena och hennes trulige son Simo uppsöker det lokala köpcentret, inhandlar julklappar och äter varmkorv. Dialogen är sparsmakad, tystnaden talar.
Hilla spelar in en mobilfilm om finska jultraditioner: i köket tillreds morotslåda, kålrotslåda och potatislåda, julgranen kläs och mormor Ella får bli tomte. Första hälften av filmen får sitt crescendo när Hilla, ackompanjerad av sin mamma på synt, stämmer upp i en högtidlig sång. Då blir hon abrupt avbruten av sin morfar på ett genuint äckligt sätt.
”Family times” utspelar sig under och efter jul. I del två följer vi dels döttrarna med familjer i stan, och dels föräldrarna i stugan. Berättelsen tappar nu fart och blir lite mer splittrad. Ändå ryms starka scener också mot slutet. Bland annat uppsöker Susanna och hennes man Risto bilen i garaget för att tala ut om sina samlivsproblem – så att barnen inte ska höra att de grälar.
”Family times” har nominerats till elva Jussi – motsvarande svenska Guldbaggar – och rättmätigt vunnit tre av dem: bästa film, bästa regi och bästa manus. Nu är dramat också Finlands Oscarsbidrag. Årets julfilm? Javisst!
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Höstlöv som faller” (Aki Kaurismäki, 2023)
”Kupé nr 6” (Juho Kuosmanen, 2021)
”Sebbe” (Babak Najafi, 2010)
