Det är inte vad man föds till som räknas, utan den man blir. Det är lätt att förneka allt om man ingenting vet. Visdomarna som lämnar den klärvoajanta mandrillen Rafikis mun är många. Men så är berättelsen om den ursprungliga lejonkungen också en legend, och en sådan måste berättas genom lärdomar och symbolik.
Mufasa föds inte till kung, tvärtom så blir han tidigt föräldralös. Av den främmande lejonstammen som tar honom till sig på nåder får han höra att han är en utböling, ingen att lita på, och det är en roll han accepterar. Men i Mufasa ser den unga lejonprinsen Taka en bror med alla de egenskaper han själv beundrar och de två lejongrabbarna blir oskiljaktiga – tills en annan slags känslor kommer emellan dem.
Det här är en klassisk historia om mod, svartsjuka och hur man aldrig undslipper sitt öde. Med andra ord, den sortens sagor som Disney är bäst i världen på att skapa. Alltså, de som slutar med striden mellan gott och ont, där den pampiga musiken manipulerar minsta känslonerv och budskapet om att aldrig förneka vem man är strålar fram som fyrverkerier på himlen.
Varför all denna stjärnglans? Kanske strävar man efter upprättelse efter 2019 års fiasko.
”Mustafa” är en sådan film. Inte bara är storyn ödesmättad, man har också kallat in Lin-Manuel Miranda för att ta hand om musiken, och skaffat sig cred i form av Beyoncé och hennes och maken Jay-Z:s dotter Blue Ivy Carter som några av rösterna. Man låter till och med Pumbaa och Timon sjunga några strofer ur Hakuna Matata för att alla ska bli nöjda.
Varför all denna stjärnglans? Kanske strävar man efter upprättelse efter 2019 års fiasko. I den dataanimerade, ”realistiska” versionen av ”Lejonkungen” kändes inte ett enda träd på savannen levande trots upphaussad animationsteknik som skulle ge ett i det närmaste dokumentärt intryck. Samma teknik används här men med mycket bättre resultat. Även om ”realistiska” djur aldrig får samma själ som de tecknade så har man denna gång ändå varit mer tillåtande och låtit i alla fall vissa av djuren göra onaturliga saker som att kramas, garva och snurra.
Kamerans svepningar över savannen är mäktiga, lejonungarna bedårande och tragedierna jobbiga. Ändå saknas mer av det där som kan kallas värme eller charm. Och i all sin icke-realism är ”Lejonkungen” så mycket pampigare. All stjärnglans och teknik till trots.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Lejonkungen” (Roger Allers, Rob Minkoff, 1994)
”Thor” (Kenneth Branagh, 2011)
”Step Borthers” (Adam McKay, 2008)
