Turnéfilmen ”Nobody someday” (2002) och Netflixserien ”Robbie Williams” (2023) berättar exakt samma historia. Den uppkäftiga arbetarklasspojken från Stoke-on-Trent fattade tidigt att showbusiness handlar om att ge folket vad folket vill ha. Han blev så bra på det att han förlorade sig själv på vägen. Lägg till en frånvarande pappa och drogproblem och Williams historia är inte så unik i jämförelse med andra i samma genre.
Så varför berätta den ännu en gång?
Svar: för att den här gången är Robbie Williams en apa.
Williams var varken den bästa sångaren eller dansaren i pojkbandet Take that. Han kompenserade genom att ha den största personligheten. Han var irriterande, elak, stöddig och ibland rent korkad. Men också otroligt kvick och charmig.
Så varför berätta den ännu en gång? Svar: för att den här gången är Robbie Williams en apa.
Genom att låta en apa gestalta honom är det faktiskt lättare att känna sympati och förståelse för pojken som föddes till att bli stjärna men utan de mentala verktygen att hantera berömmelsen. Just för att apan i all sin overklighet inte är Williams eller en skådespelare som porträtterar honom. När han som liten apunge. övergiven av pappan, sjunger ”I just wanna feel real love, feel the home that I live in” känns textraderna från en av hans största hits plötsligt nya och sjungna direkt från hjärtat.
För ”Better man” handlar om hur det känns att vara Robbie Williams, inte nödvändigtvis om vad som faktiskt hände. Och för det mesta känns det som en evig kamp, alltid finns det någon han måste bräcka, någon inre kritiker han måste döda (bokstavligen, i ett episkt slag värdigt ”Game of Thrones”). Men här finns också ren ömhet från farmodern och några lyckliga stunder med ungdomskärleken Nicole Appleton.
För det fina med att korsa gränsen mellan verklighet och känsla är att det är fritt fram att ösa på. Regissören Michael Gracey hanterar annars så uttröttade saker som barndomstrauma som svar på evigt mörker, eskaleringen av festandet och drogandet, med förvånansvärd fräschör. Innovativa montage varvas med fabulöst overkliga shownummer som en version av ”Rock DJ” vid Piccadilly Circus som ser ut som en enda tagning men som i själva verket tog fyra dagar och månader av repetitioner att göra.
Resultatet är bombastiskt, utlämnande, showigt och troligtvis inte särskilt sanningsenligt. Vilket, på sina håll, gör ”Better man” helt fantastisk.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Rocketman” (Dexter Fletcher, 2019)
”La La Land (Damien Chazelle, 2016)
”Walk the line” (James Mangold, 2005)
