Med sina förföriska sånger lockade sirenerna sjömän att segla mot en säker död. Eller som Tim Buckley diktar så fint i ”Song to the siren”: ”Sail to me/ Let me enfold you”.
En av sirenerna hette Parthenope. Det är också det ursprungliga namnet på staden Neapel. Nu även namnet på en italiensk film som i Sverige fått filmtiteltillägget ”Neapels hjärta”.
Det är den visuellt begåvade Paolo Sorrentino som regisserat. Han träffar ibland helt rätt, till exempel i den delvis självbiografiska Neapelfilmen ”Guds hand” (2021) och i tv-serien "The young pope” (2016).
I sin nya film tycker jag att regissören är ute på djupt och mystiskt vatten.
I den grekiska mytologin är Parthenope inte särskilt snygg. Filmens Parthenope, spelad av Celeste Dalla Porta, är ung och ofattbart vacker. Att vara ung och vacker är Dalla Portas uppgift i två timmar. Alla tonårspojkar och män utbrister ”Vilken pudding!” (jag citerar bara filmen) när Parthenope går förbi.
I sin nya film tycker jag att regissören är ute på djupt och mystiskt vatten.
Filmen inleds 1968. Huvudpersonen har börjat studera antropologi på universitetet. Hennes lärare Marotta (Silvio Orlando) är sträng, cynisk och pensionsmässig. Marotta förstår snabbt att Parthenope har ett exceptionellt läshuvud och därmed möjligheten till en framtida akademisk karriär.
Handlingen sträcker sig fram till mitten av 1970-talet. Utöver kortvariga romanser och hänförande vyer från Neapel finns det i filmen plats för en komplicerad syskonrelation, skuldkänslor och religiösa grubblerier. Dessutom, eftersom det är Sorrentino, surrealism, som gränsar till det bisarra, och spektakulär scenografi. Ingen substans att tala om, dock.
De flesta av skådespelarna är påfallande elegant klädda. Det har att göra med att relativt nystartade ”Saint Laurent Productions” lastat in stålar och då kan de medverkande inte gå omkring i gamla trasor. Hur den ständigt luspanka Parthenope har råd med dyra märkesplagg förblir en gåta.
Bäst i filmen är Gary Oldman i en biroll, och epilogen. Oldman porträtterar den gravt alkoholiserade amerikanska författaren John Cheever (1912-82) som gärna, när han inte trillar av stolen, resonerar kring livets mening och meningslöshet. Epilogen utspelas i nutid. Dalla Porta är utbytt mot 78-åriga esset Stefania Sandrelli. Allt utmynnar i en glädjerusframkallande hyllning till fotbollslaget Napoli. En återkoppling till ”Guds hand” med andra ord.
Läs mer på GP Kultur:
Titta hellre på:
”La famiglia” (Ettore Scola, 1987)
”Den stora skönheten” (Paolo Sorrentino, 2013)
”House of Gucci” (Ridley Scott, 2021)
