Jag hade en förskolefröken en gång, vi kan säga att hon hette ”Linn”. Hos ”Linn" fick alla barn vara Lucia. Så där stod vi alla med varsin krona och sken, en skara snoriga på spole. Oavsett hur halt, lytt eller nerpissad man var så fick man en luciakrona. Även jag, som var så att säga nyanländ från andra sidan Östersjön och med kastrullsnittad pottfrilla, blommig klänning och skor med kardborreband.
Pottfrillan var skarp, som på en munk som hette Anselm. Anselm betyder Guds hjälm. Hursomhelst, en sån hade jag.
Men oroa er inte, efter den där första demokratiska lucian blev jag snart varse att ett lussetåg inte alls är nån holakrati med massa olika drottningar. Makten är centraliserad till en enda midvinterns fröjd, hon ska röstas fram av sina undersåtar. Under skolåren hette det att man skulle rösta på den som sjöng bäst, så det gjorde vi. Sjunga bäst betyder att vara det snyggaste och (under tidigt 2000-tal) mest ariska barnet.
Ni minns förstås att frågan på allas läppar för några år sen var: vem får vara Lucia? Nu är det: vem får se Lucia?
Senaste decenniet har en ny kär tradition kelat in sig sig bland julens ritualer: Luciadebatten. Insikten om att Lucia inte måste vara typ ett Lebensbornbarn öppnade en ny stridslinje för våra offentliga aktörer att laborera med firandet och sen kommer såna som jag och tycker massa saker. Lucia blir ett mysigt tillfälle för kommuner och skolor att att definiera sin profil och visa vilken värdegrund de står för och för såna som mig att klaga på det eller heja på. Ni minns förstås att frågan på allas läppar för några år sen var: vem får vara Lucia? Nu är det: vem får se Lucia?
Färskaste grejen är föräldrafritt Lucia. Förskolor filmar sina Luciatåg och skickar länk på mejl till föräldrarna för att inte utsätta barnen för lussetåg – barnen kan tycka att det är obehagligt att radas upp och tvingas uppträda, heter det. På enskilda skolor och förskolor i Kungsbacka kommun har man rakt av slutat med lussetåg för att man upplever att det ”sätter press” på barnen, vilket är lite förvirrande för man kunde tro att det var skolans uppdrag att sätta hälsosam press på barnen. Det är väl förresten estniska skolans framgångsrecept? Press, alltså.
Hur ska vi komma ikapp estniska skolan om vi är rädda för att traumatisera barnen genom att låta dem sjunga ”Lusselelle” för mamma och pappa?
Det blir ett lite kontraproduktivt medhårsstrykande. Fast egentligen är det mothårs va? (Och handen på hjärtat, är det inte skönast för personalen att slippa alla jobbiga föräldrar? En rektor på en av landets förskolor uppgav att det ”blivit lugnare” när barnen firar själva, ”mer som en vanlig dag”.)
Hennes fina Luciatåg var alltså rena Leni Riefenstahl-rullen.
Att putsa bort allt som potentiellt kan vara skrämmande och jobbigt är väl mest att lägga en hämsko för barnen. Det blir också lätt förljuget.
Tillbaka till förskolefröken ”Linn” som ordnade ett icke-hierarkiskt lussetåg. Så snällt ju. Men ”Linn ”visade sig också vara fascist tyvärr. När en dampunge, vi kan kalla honom Dampungen, sparkade mig i huvudet under hennes uppsikt sa hon till mina föräldrar som kom och klagade att barnen måste få lov att bygga sin egen rangordning utan att vuxna blandar sig i.
Hennes fina Luciatåg var alltså rena Leni Riefenstahl-rullen. Så glad Lucia, kom ihåg att ditt fina, snälla, medhårsklappande lussetåg kan vara ett propagandainstrument, en vacker chimär. En gullig, snorig dimridå.
Läs mer i GP Kultur:
