”Monarkin är ur tiden snarare än i den”

Det är tusen grader varmt i Slottskyrkan och adeln fläktar sig med programblad i styvt papper. Snart börjar den gamla kyrkliga ceremonin ”Te Deum” för att fira kungens 50 år på tronen, då ska vi stå upp och sitta ner, hur ska det gå? Tänk om vi svimmar, allihop.

Nu är kyrkan som en stor vedeldad bastuugn full av hattsmycken som ser ut som förstorade trollsländor. En ofrälse som jag har också hittat hit, till pressbänken längst bak, precis framför Slottskören. Till slut. Först gick jag till helt fel valv och fick bli eskorterad runt spärrarna av en vänlig vakt med en stor vit plymhjälm, för att inte råka bli skjuten. Den snälla plymvakten sa inte det uttryckligen men protesterade inte heller när jag tog upp det, med en röst som gick upp något i falsett. Det är trots allt förhöjd terrorhotsnivå.

När man befinner sig i Slottskyrkan är det svårt att inte tänka på hur dåliga vi har blivit på att bygga sen barocken. Slottskyrkan är bedövande vacker med sin gröna marmor och sina guldlejon och sin plafondmålning av Kristi himmelsfärd. Under det här takvalvet förenas två saker som gör svenskarna väldigt nervösa: monarkin och Gud.

Inte två platta organ, om man säger så. Det är så långt från öppet kontorslandskap med fri sittning som man kan komma. Det är hierarkiskt och behäftat av historiskt lidande, precis som allt med bra stuckatur. Ur tiden, snarare än i tiden.

Läste någonstans att hon röker 40 cigaretter om dagen och det är det mest danska och livsbejakande jag har hört.

Klockan blir 10.30 och orgeln stämmer upp i Normans kröningsmarsch. Församlingen ställer sig upp och sätter sig ner, ingen svimmar. De mest frälse skrider in med Luciasteg: Haakon och Mary av Danmark, exdrottning Anne-Marie av Grekland, Chris och Madeleine, Victoria och Daniel som absolut inte ska skilja sig, men däremot fira Daniels 50-årsdag. Prinsessan Estelle ler brett mot varje stolsrad. Chris O’Neill ler inte alls. Känner ändå samhörighet med Chris för att han är katolik som jag. Vi är vana vid guld.

Det är svårt att inte bli mest uppiggad av Drottning Margarethe av Danmark som vandrar in i ceriserosa. Läste någonstans att hon röker 40 cigaretter om dagen och det är det mest danska och livsbejakande jag har hört. Sen kommer kungen och drottningen. En del niger och bugar, men bara en del.

Monarkins moment 22 är väl att den måste vara upphöjd för att folket ska acceptera den, men samtidigt får det upphöjda aldrig nämnas, för då skulle folket aldrig acceptera det. Det är skört som lökskal.

I Karin af Klintbergs dokumentär ”Kungen och jag” frågar hon monarken om hon ska tilltala honom ”kungen”. Kungen svarar nästan ursäktande att ja, det gör hans vänner också, det har de alltid gjort och det är väl mest för att han skulle vänja sig vid ämbetet. Såna svar måste kungen ge för annars skulle han inte få vara kung. Det skulle inte funka om kungen sa att Karin måste säga ”kungen” istället för ”du” för att han har himlens mandat och hon tillhör pöbeln.

Överhovpredikanten Johan Dalman håller tal om den längst regerande monarken i Sveriges historia. Det är ett resonemang om kontinuitetens band och kungens valspråk – för Sverige i tiden – och hur kungens gåva till landet är just det, all hans tid. Och landet tackar och bockar och tar glatt emot – enligt en Novusundersökning från tidigare i år är de flesta svenskar för monarkin, även om varenda en av de tre tusen dokumentärer som kommit om kungens jubileum i år har haft den förbryllade tonen: ”gud vad konstigt att vi har monarki”.

Kungahuset är som ett väldigt strängt Big Brother-hus som en utvald familj måste befinna sig i till de dör.

Varför har vi en kung? är det många som har frågat sig det här jubileumsåret.

Gustav VI Adolf var den siste svenske kungen som använde ”med Guds nåde” i sin titel, men om inte med Guds nåde så varför?

Inte för att Guds nåde biter på oss – Sveriges informella statsreligion är det konturlösa ”något” som många säger sig tro på. Kung av Sverige i någots nåde.

För många av oss i pöbeln är det nog bara den skvallriga lockelsens nåde. Kungahuset är som ett väldigt strängt Big Brother-hus som en utvald familj måste befinna sig i till de dör.

Och en stund får vi som är i Slottskyrkan doppa tårna i det här, mitt i bastuugns-hettan. Kören sjunger Edvard Gilles ”Te Deum”, sen blir det kröningsmarsch igen och de frälse Luciastegar ut. De ofrälse tar tuben hem igen.

Läs mer av Johanna Gorecka i GP Kultur:

LÄS MER:Jag blir ofta förvånad över 68-feministernas kvinnohat

LÄS MER:Nu har kaninkokerskan slitits upp ur fyndlådan

LÄS MER:Det stör mig att AI får göra allt det roliga

Joanna Górecka