En av fördelarna med att dö är att slippa jobba. Men det får inte John Lennon. Han ska prompt ryckas ur sin sista vila och komma på grön kvist. Fram med ymnighetshornet, dags för opus mortis.
Paul McCartney må vara tusen år gammal och påminna om förhärdat vegetabiliskt fett men än svirar profithungern runt de surdegiga gamla ådrorna: En ny Beatles-låt ska släppas – med en AI-John Lennon. Jobbonär, kallas det när pensionärer jobbar extra. Vad heter det när döda måste knåda in? Spökvärv? Likämbete?
John Lennon är inte jättehelig för mig personligen, inte som för han killen som var på Beatles-pilgrimsvandring och såg Lennons ansikte i sitt ölskum, men precis som alla andra döda borde han rimligen få rip in peace så att säga. Jag trodde nog att det var lite dödens savoir vivre? Det blir så lätt otäckt annars. På det där zombie-marionett-sättet.
Som Whitney Houstons bisarra hologramturné i Las Vegas. Eller som när Kanye West skulle ge Kim Kardashian en födelsedagspresent och ryckte hennes pappa ur graven. Döda pappan dök upp på Kims firande som ett hologram och runkade av Kanye. Inte på riktigt men, ja, vad ska man annars kalla det när döda hologrampappan stod och sa till Kim att she married the most, most, most, most, most genius man in the whole world? Det tangerar faktiskt nekrofili.
Sen är jag en rabiat framtidsmotståndare. Jag är bara robotdammsugarprogressiv, sen tar det stopp.
Det räcker inte med att det redan finns en miljard Beatles-låtar, vi vill ha en till. Det räcker inte med att Paul McCartney har miljarder på banken, han vill ha några till.
Abbatarerna är min värsta mardröm, trots att hela kvartetten lever. Ändå får publiken hosta upp för att titta på svindyr buggande programvara. Jag fnyser åt Arvida Byströms robotcello och nyheten om att Storytel ska använda AI-inläsare.
Det är faktiskt rätt bekymrande att AI får göra allt roligt. Spela in ljudböcker, släppa musik med Paul McCartney, ha Las Vegas-turné. Är inte poängen att vi ska robotisera det tråkiga i vårt samhälle?
Jag önskar att en AI kunde installera min tvättmaskin. Jag önskar att AI kunde para ihop de ensamma svarta strumporna i tvättkorgen som inte passar ihop med de andra ensamma svarta strumporna i tvättkorgen, så att hela strumpfrågan äntligen slipper bli ett evigt Kafka-hån där man ständigt har två olika svarta strumpor på fötterna.
Jag önskar att AI kunde deklarera åt mig. Jag önskar att AI kunde sköta allt med min firma egentligen, för jag är väldigt oföretagsam och har en märklig Skatteverketskräck som gör att jag håller andan varje gång jag ska logga in (det känns som att de är mig på spåren). I stället sitter jag och deklarerar själv medan AI håller på och spelar in Beatleslåtar. Borde inte AI lösa klimatfrågan och ligga med incels eller något?
Men det blir särskilt rysligt med all likskändning.
De gamla grekerna var något på spåren med underjorden och den ormsvansade hunden som kan släppa in själarna, men aldrig släppa ut någon. De fattade, det blir för icky om själarna släpps ut.
Men vi har inte fattat, vi håller på och rör ihop liv och död lite som det passar oss, ingenting kan frossas färdigt.
Det räcker inte med att det redan finns en miljard Beatles-låtar, vi vill ha en till. Det räcker inte med att Paul McCartney har miljarder på banken, han vill ha några till. Det räcker inte att Kanye West fått en miljard avrunkningar i sitt liv, han vill ha en av Kims döda pappa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”The idol” – HBO Max
LÄS MER:Nu har kaninkokerskan slitits upp ur fyndlådan
LÄS MER:Jag blir ofta förvånad över 68-feministernas kvinnohat
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
