Snart går natten runt gård och stuva igen.
Den starkaste luciatraditionen i Sverige är de årliga grälen om luciatågen.
Det är små förskjutningar. Vissa år anses det vara skadligt för barnen att inte alla är lucior. Häromåret utdömdes pepparkaksgubbarna som en rasistisk konstruktion. Och stjärngossarna är representanter för Ku Klux Klan.
Slutligen återstår blott Bocken och tomtenissarna.
Bocken ligger väl illa till, av uppenbara skäl.
Tomtenissarna har klarat sig länge. Men det är troligen bara ett tillfälligt förbiseende att ingen har begärt tomtenissor.
Även luciatågens sångrepertoar brukar vara omstridd. Alla rikets förskollärare har sedan länge insett att varken vuxna eller barn förstår:
Natten går tunga fjät runt gård och stuva
kring jord som soln förlät, skuggorna ruva.
Det är oklart vilken desperat lokal luciatågsledare och förskollärare som istället hittade på:
Ute är mörkt och kallt, i alla husen
lyser nu överallt de tända ljusen.
Jag tror att den typen av omdiktning är onödig. Barnen i luciatåget sjunger ändå som de vill. Under några år väcktes jag av en liten blond lucia som sjöng:
En liten tid vi leva här med mycket mörda och stort gevär.
Och:
Lusse lelle lusse lelle, fem maneter före jul
Hon avslutade med:
Blinka lilla stjärna där,
hundar undrar var du är.
Men egentligen må vi kivas hur mycket som helst om lucior och pepparkaksgubbar. Allt är ändå bara bedrägeri. Det välartade svenska luciatåget med ljuskrona och lussekatter är i princip ett påfund av 1920-talets flinka tidningsredaktörer.
Det äldre och därmed mer äkta svenska luciafirandet var brutalare, med berusade lussegubbar som drog från hus till hus.
Någon gång i början av 2010-talet passerade jag genom Nordstan en lucianatt.
På trapporna vid kulverten satt fyra unga män i vita särkar. En av dem hade en luciakrona på huvudet.
De skickade en kantig liten flaska Jack Daniel’s mellan sig och sjöng:
Jag har aldrig vart på snusen,
aldrig rökat en cigarr,
halleluja!
Tonerna steg skrovligt under Nordstans tak. Jag stod och tittade på dem. Efter en stund kom två stabila vakter och slängde ut dem. Jag såg de fyra unga männen larva iväg mot Eggers. De vita särkarna lysta i månskenet.
Det var en magnifik luciastämning.
Ibland tänker jag på detta ögonblick som en av mitt livs få riktigt genuint svenska kulturupplevelser: en äkta och levande luciatradition, ett stycke Skansen eller en tablå från Nordiska museet i verkligheten.
Jag hoppas att 2000-talets folklivsforskare har varit ute på lucianätterna och dokumenterat detta levande kulturarv. För dokumentationens skull vill jag förresten nämna att flaskan med Jack Daniel’s stod kvar.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
