För några dagar sedan (4/12) publicerade Expressen Kultur en artikel av Per Wirtén. Tesen var att vår tids intresse för romantiken “uppenbart” hör ihop med “den vindkantring som nu vrider samhällsvärderingarna i konservativ och nationalistisk riktning”.
Wirtén vänder blicken mot filosofi, konst och litteratur, funderar på saken, läsaren känner sig behandlad med respekt.
Synd, då, att han har fel i det mesta.
För det första, romantiken är eftervärldens påhitt: konstruerad, omkonstruerad, konstruerad på nytt, sedan dess och fram till i dag, et cetera. Observationen är trivial, men omöjliggör Wirténs ”arv från romantiken”. Det arvet är vår självpåtagna verklighet.
Essäns andra utgångspunkt, att vi hyser en särskild vurm för romantiken, stämmer den? Wirtén pekar på en bok av Andrea Wulf om Jenakretsen och Nationalmuseums ambitiösa vandring genom romantiken; att både boken och utställningen uppmärksammats på kultursidorna.
Utöver detta, vilken ytterligare evidens finns?
Få ”konservativa tänkare” intresserade sig för mysteriet, sagorna, främmande länders lockelse, natten som dagens moder.
Sedan det förmodade sambandet mellan ”romantiken” och nationalkonservatismen. Det är inte långsökt att teckna en sådan bild, men ”konservatismens grundare” (liksom Jenakretsen) uppvisar också en tydlig dragning till liberalismen och sår fröet till den dogmatiska vänstern.
”Konservatismens grundare” förenades främst av att de behövde förhålla sig till den framväxande liberalismen. Konfrontation eller kompromiss? Det gällde samhörighetens betydelse, men att nationalismen var lösningen är ett minst sagt korthugget referat. Det brittiska imperiet som identitet och ”det tyska” började anas, men fick kraft betydligt senare, och Blut-und-Boden-ideologi för det franska respektive amerikanska saknas fortfarande.
”Konservatismens grundare” diskuterade traditionen och religionen som nödvändiga gemenskaper, men den eftersökta traditionen tänktes som en pågående konstruktion. Essentialismen var antingen frånvarande eller problematiserad.
Religionen sågs som ett förnämligt kitt för samhället, men vilken religion? Det var inte lika noga. Kristenheten, värderingarna, var viktigare än kristendomen, trosbekännelsen.
Få ”konservativa tänkare” intresserade sig för mysteriet, sagorna, främmande länders lockelse, natten som dagens moder.
Konservatismens framväxt och romantikens ideal samexisterade visserligen, men löpte parallellt, hade inte mycket att göra med varandra.
Den berättelse om romantiken som enklast går att försvara handlar paradoxalt nog om hur epoken befruktade en ny sorts individ
Om man ändå låtsas en förening, syns då något liknande i vår tid? I sådana fall på sin höjd i hur en ytlig, vulgärpolitisk rörelse gärna sneglar åt medeltidsveckan i Visby. Det senaste halvseklet har tvärtom präglats av demonteringen av sammanhängande berättelser och upplösningen av gemensamma begrepp.
Den berättelse om romantiken som enklast går att försvara handlar paradoxalt nog om hur epoken befruktade en ny sorts individ. Konstnärer, diktare och vetenskapsmän frikopplades från gemenskaper och skolor. Man talar om det romantiska geniet, men gestalten bör utsträckas till mottagarna av konstverken, som blir ett slags sekundärgenier – romantiken föder den moderna kritikern – och vidare ut i samhället.
Wirtén gör för mycket av en idéhistorisk matris och sin oro för den politiska nationalismen (som givetvis är mycket oroande, men i en annan bemärkelse), men det främsta skälet till att hans oriktiga resonemang fick mig att hoppa till var att det stack ut från alla ”spaningar” mot tillfälligheter i mediaflödet, som dominerar kulturens offentlighet.
Om Wirtén fortsätter leverera sådana här texter får han gärna ha hur fel som helst.
Läs mer i GP Kultur:
