Man blir som man umgås, sägs det. Språkutveckling bottnar inte huvudsakligen i reformer utan i att människor fångar upp nya uttryck vid personliga möten i samband med t.ex. handel, religionsutövning och teknisk utveckling. Människan är en flockvarelse och härmapan som bor i envar vill spegla sig i andra. Samtidigt är folk innovativa och därför kan språkutvecklingen ta oväntade riktningar, såsom när bohusländska fiskares i:n eller den engelska cockneyn spred sig till överklassen i respektive länder.
En dom-reform skulle inte vara en del av en sådan utveckling. Tvärtom skulle det tvinga många människor att använda språket på ett sätt som inte är naturligt för dem. I många av våra vackra dialekter finns andra uttal än dom och sannolikt skulle de människor som säger di/dem och de som faktiskt uttalar de och dem känna sig förorättade om det storstadsfläskiga dom får bli vägvisande.
Folklig identitetskris
Och det är inte bara dialektsbärarna som skulle drabbas, utan en dom-reform skulle även på andra sätt skapa en folklig identitetskris. Vad händer när en del av befolkningen assimileringsvilligt börja dansa efter dom-pipan, medan andra vägrar att gå ifrån det språk som de en gång kämpat för att lära sig och fortsätter med de och dem? I kulturella kretsar där de/dem-användning föredras, skulle unga skribenter försöka använda bägge pronomenformer, utan att få skolundervisning om hur man gör rätt. Därmed skulle det inkonsekventa användandet kunna öka ytterligare. Språkrådschefens ord om att stävja den samhälleliga hånfullheten mot lärares arbete och svaga elever är alltså godhjärtade men missriktade.
I ett svensklärarhuvud tar även ett annat aktuellt samtalsämne plats – nämligen elevresultatens koppling till lärares förväntningar. Att lärare har höga förväntningar på elever har visat sig vara mycket viktigt för inlärningen. Efter 25 år som lärare kan jag inte koppla utmaningen att skilja mellan de och dem till något behov av att sänka förväntningarna på mina elever eller min undervisning. Redan mormor kunde skilja mellan de och dem efter 6 år i folkskola (på halvtid eftersom hon var tjej), och självklart kan nutida elever lära sig – bara de har studiero och tid för repetition.
Ett hinder är att den informationsmängd som vi dagligen möter har ökat ofantligt under de senaste decennierna. Det verkar inte vara en tillfällighet att oförmågan till läsning kom samtidigt med det urskillningslösa upphöjandet av digitala verktyg. De Pisa-undersökningar som har genomförts under 2000-talet visar att våra ungdomar har blivit allt svagare läsare och självklart märks detta i skolan. Många elever kämpar med både sök- och djupläsning. De orkar inte läsa instruktioner och behöver få upp sitt lästempo rejält för att komma upp i de 50000–70000 ord som en vuxen medborgare behöver ha i sitt ordförråd.
Och det är inte bara skärmtiden och dopaminkickarna som är bovarna, utan även de torftiga texter som unga människor läser på sina skärmar
Förutom bristande läsförmåga ser vi lärare dagligen exempel på ungdomars avsaknad av det som Anders Hansen kallar ”digital disciplin” (Skärmhjärnan 2019). Och det är inte bara skärmtiden och dopaminkickarna som är bovarna, utan även de torftiga texter som unga människor läser på sina skärmar. Ett märkbart antal gymnasieelever, som jag har mött de senaste åren, har inte haft särskilt svårt att skilja mellan de/dem, utan tycker att det är svårare att skilja mellan formell och chattspråklig stavning av ordet det. Förväxlingen beror på att det i sociala medier ofta förkortas de. Ovanan att använda denna förvirrande (och inte särskilt effektiva) förkortning leder till att ungdomar dels förväxlar pronomina det och de, dels till påföljande problem med plural-de vid användning av bestämd artikel. Detta betyder att elever skriver meningar i stil med ”De är grönt ljus” och fraser i stil med ”de gröna ljuset”. Ja, jag har till och med sett en förvirrad stackare skriva ”dem gröna ljusen”. Väljer man att införa en dom-reform behöver man alltså ställa in sig på en dominoeffekt och behov av ytterligare förenklande reformer.
Ytterligare reformer
Om man ska försöka knyta ihop säcken, finns det en fara i att lyssna för bokstavligt på rådliga förståsigpåare. Det är inte Språkrådet utan vår kultur och folket däri, som genom att leva sina liv ska avgöra åt vilket håll språket utvecklas. Att påtvinga en övergång till dom skulle kännas kränkande för människor som är stolta över att ha lärt sig de/dem och för dem som inte har ordet i sitt talspråk. Dessutom skulle det krävas ytterligare reformer för att täcka upp för påföljande förväxlingar av andra pronomen och bestämda artiklar.
Lösningen på problemet heter alltså inte dom-reform. I stället bör vi bli bättre på att stänga av mobiltelefonerna, vidareutbilda oss lärare i språkutvecklande arbetssätt, ge unga skribenter en utökad läs- och grammatikundervisning och låta språket utvecklas utan språkrådiga spådomar om vad som är oundvikligt. Det kan hända att Lind Palicki har rätt i att vi kommer gå över till dom, men det får vi se. De som lever får se!
Kristin Henningsson Silvennoinen, gymnasielärare i svenska