Varje år spenderar kommuner och regioner 242 miljarder kronor – en femtedel av all vård, skola och omsorg – på privata välfärdstjänster. En hel del av dessa riskerar tyvärr att försvinna i systematiska välfärdsbedrägerier. På assistansmarknaden bedömer Ekonomistyrningsverket att så mycket som var tolfte krona går till felaktiga utbetalningar.
I realiteten medför detta en snedvriden konkurrens på välfärdsmarknaderna. Ändå vill Vårdföretagarnas nye ordförande Mark Jensen tona ner driftsformens betydelse för välfärdskriminaliteten.
I en intervju med tidningen Näringslivet målar Jensen upp en problembild med kriminella som tar anställning i välfärden, läkare som skriver ut falska recept, och personer som får felaktiga ersättningar via falska intyg. Alla dessa problem menar Jensen existerar inom såväl offentlig som privat välfärd. Och visst har han rätt. Ungdomar kan rekryteras in i kriminalitet på såväl privata som offentliga boenden. Men det är ett farligt misstag att släta över problemen med driftsformen.
Tänk på skillnaden mellan en olåst cykel på gatan och en cykel i ett låst förråd – samma person kan bli tjuv i det ena fallet men inte i det andra
Inom kriminologin har vi ett begrepp för hur ett systems uppbyggnad kan göra det lätt eller svårt att begå brott: vi talar om brottets tillfällesstruktur. Tänk på skillnaden mellan en olåst cykel på gatan och en cykel i ett låst förråd – samma person kan bli tjuv i det ena fallet men inte i det andra.
På välfärdsmarknaderna har vi skapat en perfekt tillfällesstruktur för fusk. Hurdå? Vid ett vårdbesök är det inte vårdtagaren som betalar för den utförda tjänsten. I stället sköts betalningen av regionen eller kommunen. Den som mottar vården ser aldrig om fakturan stämmer. Detta öppnar för möjligheten att få ut en brottsvinst genom att fakturera för vård som inte utförts. Eller att utföra och fakturera för onödig vård. Och att skicka en faktura är helt legitimt – brottet består bara i att ljuga om vad som faktiskt gjorts. Ett liknande upplägg är att överdriva antalet timmar som ett omsorgsbesök tar i anspråk.
När Region Stockholm nyligen krävde tillbaka 60 miljoner kronor från digitala vårdbolag handlade det om just sådana systematiska problem. I hemtjänstbranschen har kommuner upptäckt omfattande fusk med tidsredovisning. Men det är svårt att kontrollera.
Saknar resurser
Trots att användning av företag är ett centralt brottsverktyg när vi talar om välfärdskriminalitet så visar forskning att, i synnerhet kommunerna, saknar resurser för att kontrollera de 325 valfrihetsmarknader de ansvarar för. 163 av dessa gäller vård i folks hem.
Problemen består av att formulera mätbara kvalitetsmål, krångliga sekretessregler, tjänster som utförs i människors hem, information som är nästan omöjlig att verifiera, och ett rättsläge gör det svårt att säga upp fuskande företag. Dessa kontroller skall göras på kort tid. Ofta automatiserat och i ett mycket stort flöde av i huvudsak legitima ersättningskrav.
Här kommer det Jensen missar. Att förneka dessa strukturella problem på de svenska välfärdsmarknaderna ger oss tre konsekvenser:
Företag, skattebetalare och vårdtagare blir förlorare. Att fokusera på individers möjlighet att fuska utan att också adressera företag som brottsverktyg gör att såväl skattebetalare som brukare fortsätter vara förlorare när skattepengar inte går till avsedd vård och omsorg. När skattepengar försvinner till fuskare får dessutom alla välfärdsföretag sämre rykte. Samtidigt som de företag som följer regler och förordningar får en konkurrensnackdel gentemot fuskarna.
Ingen riktig förändring sker. Utan rätt diagnos får vi ingen effektiv kunskap om hur problemet ska lösas. Vi fastnar i ideologiska skyttegravar om privat eller offentligt är bäst.
Systemet riskerar att raseras. Från min egen forskning vet jag att de svenska privatiseringsreformerna i huvudsak varit politiska projekt med mycket svag folklig förankring. Fortsätter välfärdskriminaliteten att breda ut sig kan pendeln svänga tillbaka helt – och då försvinner marknaden för Vårdföretagarnas medlemmar.
Avskräcker fuskarna
Genom att blunda för problemen på svensk välfärdsmarknad missas det tredje alternativet: en verkligt effektiv tillsynsverksamhet som stöttar de företag som vill leverera god omsorg och som samtidigt avskräcker fuskarna. Utan att förlama marknaden. En sådan tillsynsverksamhet måste dock vara evidensbaserad och där saknas ännu svensk forskning om hur balansen mellan kontroll och samarbete ska se ut. Det är alltså denna kunskap vi måste ta fram innan vi pratar om lösningar.
Mikael Goossen, ekobrottsforskare inriktad på välfärdsprivatiseringar och legitimitetsfrågor, The University of Texas at Austin.
