Jag begärde nyligen ut uppgifter från Lantmäteriet. Uppgifterna fanns redan i digital form hos myndigheten. Trots detta erbjöds de enbart som pappersutskrifter via post. När jag bad att få dem elektroniskt fick jag beskedet att myndigheten inte har någon skyldighet att lämna ut handlingar digitalt. När jag försökte få frågan prövad fick jag dessutom veta att valet av format inte är ett överklagbart beslut.
Detta är juridiskt korrekt. Men det blottlägger ett större problem: lagstiftningen har inte hängt med.
I dag kan en myndighet ha information lagrad digitalt, men ändå välja att skriva ut den på papper. Det påverkar inte bara hur snabbt och billigt uppgifterna kan lämnas ut – utan också hur de kan användas. En pappersutskrift går inte att klippa och klistra i, inte att importera i ett kalkylprogram och inte att enkelt skicka vidare via e-post. Den som vill analysera informationen måste i praktiken mata in allt på nytt.
För journalister, forskare eller engagerade medborgare innebär det att insynen försvagas, trots att informationen formellt har lämnats ut
Det innebär att något som är trivialt med en digital fil – att sortera, filtrera eller jämföra uppgifter – i stället blir tidskrävande eller i praktiken omöjligt. För journalister, forskare eller engagerade medborgare innebär det att insynen försvagas, trots att informationen formellt har lämnats ut.
Det får också konkreta konsekvenser. Att manuellt föra över uppgifter innebär både tidsåtgång och risk för fel. Det gör att färre har möjlighet att faktiskt använda informationen, vilket i sin tur minskar den granskning som offentlighetsprincipen är tänkt att möjliggöra.
Resultatet blir ett moment 22: du har rätt att få ut en handling – men inte i en form som gör den användbar. Och du kan inte få saken rättsligt prövad.
Sämre lösning
Myndigheter hänvisar ibland till dataskydd eller teknik. Men dataskyddsregler förbjuder inte digitalt utlämnande, utan kräver bara att det sker på ett säkert sätt. Många myndigheter klarar redan detta.
Problemet ligger i lagens konstruktion. Den möjliggör en tillämpning som i praktiken är anpassad till en pappersbaserad förvaltning. Det skapar ett utrymme där myndigheter kan välja en sämre lösning – utan att det går att ifrågasätta.
Detta är en demokratifråga. Insyn handlar inte bara om att få ut information, utan om att kunna använda den – att bearbeta den, kontrollera den och sprida den vidare. Om offentlighetsprincipen ska vara relevant i dag behöver den moderniseras. En rimlig utgångspunkt är enkel: om en handling finns digitalt, ska den också lämnas ut digitalt. Annars riskerar vi att få en offentlighetsprincip som fungerar – men bara på papper.
Martin Stockzell, kvalitet- och miljösamordnare
