Jag deltog nyligen på ett seminarium i samband med Pride. I mitt tal fokuserade jag på migranter med arabisk bakgrund. Har de fått frihet och trygghet när de kom till Sverige? Tyvärr beror det på var de bor och i vilket område.
Genom mitt arbete för hbtqi+-rättigheter har jag varit med och räddat personer från fängelse, tortyr och piskstraff. Med stöd från andra organisationer har vi kunnat hjälpa flera individer – däribland den transkvinna som kallas Shams. Efter en tid i Sverige frågade jag henne hur hon hade det. Jag trodde att hon äntligen fick uppleva något som liknade paradiset. Men till min förvåning berättade hon att hon lider – mycket.
Hon berättade om tiden då hon studerade svenska på SFI (Svenska för invandrare). Hon blev mobbad av sina klasskamrater. Senare, i området där hon bor, började människor förfölja henne på kvällarna ända fram till hennes dörr och knacka på. Hon berättade om en smärtsam händelse i en park, där någon kände igen att hon var trans på rösten. Hon hörde honom säga, på hennes eget språk, att han ville stena henne. Hon anmälde det till polisen. De inledde en utredning, men la sedan ner ärendet och sa att de inte kunde göra något. De sa till henne att inte gå ut sent på kvällen.
De sa till henne att inte gå ut sent på kvällen.
Hon berättade också att hennes homosexuella vän blev misshandlad, vilket fick honom att flytta från området. Hon sa till mig – som om hon försökte rättfärdiga sig själv – “Jag har inte på mig utmanande kläder, tro mig.” Jag blev förvånad över den meningen. Du bor i Sverige – vad har dina kläder med saken att göra? Men det visade sig att en kvinnas sätt att klä sig i vissa områden fortfarande kan utsätta henne för trakasserier.
Varje gång jag vill prata om frågor som rör flyktingar tvekar jag. Jag är rädd att mina ord ska utnyttjas av personer som lutar åt rasism, hat eller generaliseringar. Samtidigt finns det ett verkligt problem som måste tas på allvar.
Ämnet undviks
När jag själv studerade på SFI hade vi en lektion som handlade om hbtqi+-personer. Jag kände hur hela klassrummet blev spänt. Alla blev på sin vakt, som om någon försökte tvinga dem att acceptera något. Deras medier hade matat dem med bilden av att västvärlden vill förstöra deras religion, att hbtqi+-rättigheter är en del av en konspiration. Jag såg på håll hur min homosexuella klasskamrat tittade ner i golvet, synbart nervös.
Läraren försökte undvika att gå in på detaljer och skyndade sig igenom ämnet. Senare, under samhällsorienteringen, när vi lärde oss om det svenska samhället, trodde jag att det här ämnet skulle tas upp mer grundligt – att det skulle få större utrymme, eftersom det är en fråga om mänskliga rättigheter i Sverige. Men även där hoppade läraren snabbt över det – ännu snabbare än på SFI. Tystnaden var öronbedövande.
Det finns ett parallellt samhälle här. Ett samhälle som kommer från en helt annan kontext. Människor som växt upp med fasta övertygelser som inte förändras över en natt. De följer vissa mediekanaler som hjärntvättar dem med idéer om konspirationer. Segregationen har tillåtit dessa isolerade bubblor att växa sig starkare, istället för att nyanlända integreras i de värderingar som råder i det svenska samhället. Den här segregationen måste lösas.
De måste förstå att sådant som kanske var accepterat eller normaliserat i deras hemländer inte är tillåtet i Sverige.
Så vad är lösningen? Det måste finnas skydd för personer som Shams. Det måste finnas lagar som förbjuder föräldrar att ta sina barn till religiösa ledare i ett försök att “bota” deras sexualitet eller könsidentitet. Det måste finnas tydliga och hårda lagar mot trakasserier, hat och diskriminering. Det måste också finnas omfattande informationsinsatser – särskilt från arabisktalande medier – där vi ser hbtqi+-personer som programledare, där vi hör deras berättelser, där vi ser dem, så att falska föreställningar om dem kan brytas ner.
Människor måste förstå att det får konsekvenser att skada dem. De måste förstå att sådant som kanske var accepterat eller normaliserat i deras hemländer inte är tillåtet i Sverige. Det är annorlunda här.
Och min transvän har rätt att vara den hon är.
Hind Al Eryani, journalist och människorättsförsvarare
