Den 24-29 april samlas regeringar, forskare, internationella organisationer och civilsamhälle i Santa Marta i Colombia på initiativ av Colombia och Nederländerna. Syftet är att inleda ett globalt samtal om hur en rättvis och ordnad övergång bort från kol, olja och gas faktiskt kan gå till i praktiken. Konferensen är det första internationella initiativ som uttryckligen fokuserar på hur världen ska ta sig bort från fossila bränslen, inte bara minska utsläppen i marginalen. Det är ett skifte som forskare länge pekat på som nödvändigt för att accelerera det globala klimatarbetet.
Sådana samtal har tidigare inte varit möjliga på FN:s klimatkonferenser, där beslut fattas genom konsensus och där oljeländer inte vill att orsaken till utsläppen diskuteras. Genom att föra diskussioner som inte styrs av konsensusregler, finns möjlighet till fördjupade samarbeten. Detta kan bli startpunkten för en global färdplan för en planerad och rättvis omställning bort från fossila bränslen – och därför ett tillfälle som Sverige bör dra nytta av.
Stater har skyldighet
Det finns två starka skäl till varför den här konferensen är viktig. Det första är utlåtandet från Internationella domstolen (ICJ) från i fjol om staters skyldigheter i klimatfrågan, som understryker behovet av att agera. Domstolen tydliggör att stater har en skyldighet att snabbt minska utsläppen, avveckla fossila subventioner och skydda människor från de allvarliga klimatrelaterade risker som internationell rätt allt tydligare kopplar till fortsatt fossilberoende. Konferensen i Colombia är ett forum där länder kan börja formulera hur sådana skyldigheter ska omsättas i praktiken. För det andra är rådande världsläge ett bevis på vikten av att snabbt arbeta för att länder blir fossilfria.
I Sverige har dock konferensen inte uppmärksammats i någon större utsträckning. När Moderaternas klimatpolitiska talesperson fick en fråga om Colombia-konferensen i Klimatsoffan, stod det klart att hon inte ens kände till konferensen.
Sverige har dock bekräftat sin medverkan, men inte med ett statsråd. Att delta med en minister skulle signalera att Sverige tar denna globala process på allvar. Det skulle också ge möjlighet att bidra med erfarenheter från den svenska omställningen – från koldioxidskattens införande till elektrifieringen av industrin och utvecklingen av det klimatpolitiska ramverket.
En minister på plats skulle ge tyngd åt Sveriges stöd till processen, samt stärka möjligheten att lyfta fram svenska lösningar och påverka konferensens resultat
Sverige var även en av världens första länder att förbjuda prospektering och utvinning av fossila bränslen. Många länder efterfrågar just den typen av praktiska exempel på hur arbetet med att fasa ut fossila bränslen kan accelerera och hur utsläppsminskningar kan kombineras med god välfärd.
Här kan Sverige bidra genom att:
– dela erfarenheter av hur omställning kan ske på ett välordnat sätt
– stödja länder som vill minska sitt fossilberoende men saknar resurser
– stötta den vetenskapliga panel – Science Panel for the Global Energy Transition – som ska stödja länders utfasning av olja, kol och gas
Trovärdighet byggs genom närvaro. En minister på plats skulle ge tyngd åt Sveriges stöd till processen, samt stärka möjligheten att lyfta fram svenska lösningar och påverka konferensens resultat.
När klimatpolitiken svajar på många håll är det viktigt att visa att Sverige vill vara en konstruktiv kraft i arbetet med att fasa ut fossila bränslen. Det är också ett sätt att visa stöd för de länder som tar politiska risker genom att driva denna fråga. Att Sverige står vid deras sida skulle sända en viktig signal.
Konkreta steg
Världen befinner sig i ett avgörande skede. De beslut som tas nu kommer att avgöra om vi lyckas undvika de mest allvarliga konsekvenserna av klimatförändringarna. Förutsättningarna för att fasa ut fossila bränslen är bättre än någonsin, men det kräver handling och internationellt samarbete.
Den här konferensen är ett av de första konkreta stegen mot en global plan för att lämna fossilberoendet bakom oss. Sverige har både kunskap och erfarenhet att bidra med – och ett ansvar att göra det. Därför bör regeringen sända en minister och aktivt arbeta för att konferensen blir en framgång. Det är inte bara en diplomatisk gest. Det är ett sätt att ta klimatfrågan på det allvar som regeringen själv säger att den förtjänar.
Naghmeh Nasiritousi, biträdande föreståndare vid Centrum för klimatpolitisk forskning vid Linköpings universitet, samt seniorforskare vid Utrikespolitiska institutets program för global politik och säkerhet
