Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Inget sägs om att liberala partier i Danmark, Venstre, och Finland, Centern, ingått i samma regeringsunderlag som Dansk Folkeparti respektive Sannfinländarna, dvs SD:s mest närliggande motsvarigheter i de båda länderna, utan att det föranlett konsekvenser. Det passar inte in i DN:s narrativ och därför väljer tidningen att inte ta upp det, skriver debattören. Bild: Bertil Ericson / TT
Inget sägs om att liberala partier i Danmark, Venstre, och Finland, Centern, ingått i samma regeringsunderlag som Dansk Folkeparti respektive Sannfinländarna, dvs SD:s mest närliggande motsvarigheter i de båda länderna, utan att det föranlett konsekvenser. Det passar inte in i DN:s narrativ och därför väljer tidningen att inte ta upp det, skriver debattören. Bild: Bertil Ericson / TT

Har medierna gått vänsterblockets ärenden efter valet?

Både på opinions- och nyhetssidor pågår ihärdiga försök att piska upp stämningarna och skrämma bort Liberalerna från högersidan. Två avhoppade vildar och S kan ta tillbaka initiativet och bilda regering. Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter kan tjäna som exempel, skriver Jonas Gummesson, journalist och författare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

En liberal riksdagsledamot twittrade nyligen (16/9) om att han ”fått hundratals mejl från en massa vänsterfolk om att jag borde stödja en vänsterregering.” Senare samma dag räknade han till ”cirka 1200 mejl i den samordnade S-kampanjen”. Fredrik Malm har suttit i riksdagen för sitt parti i 16 år. I sitt inlägg avvisade han erbjudandet om överlöperi: ”Jag är liberal, inte socialist.”

Romina Pourmokhtari var tills nyligen ordförande i Liberalernas ungdomsförbund. Nu är hon nyvald i den Liberala riksdagsgruppen. På twitter berättar hon (16/9) att hon fått 800 mejl ”and counting” som uppmuntrar henne att byta sida: ”Snälla, vem som är orkestrerar detta – sluta – det påverkar inte för fem öre.” Uppenbarligen är åtminstone delar av L-gruppen mer eller mindre under belägring och utsatt för ett kraftigt tryck.

Accepteras inte

S-ledaren Magdalena Andersson har erkänt sig besegrad och begärt avsked hos talmannen. På högersidan pågår förhandlingar för att bilda en M-ledd regering i enlighet med demokratiska spelregler vid ett regeringsskifte föranlett av hur väljarkåren fördelat sina röster i allmänna val. Men valresultatet accepteras inte av alla. Det påminner om andra sidan Atlanten. Donald Trump ville inte heller acceptera resultatet när han fick stryk av Joe Biden 2020.

I demokratins namn kunde det resulterat i upprördhet i media. I så fall har det gått mig förbi. Ett annat ämne dominerar. Både på opinions- och nyhetssidor pågår ihärdiga försök att piska upp stämningarna och skrämma bort Liberalerna från högersidan. Två avhoppade vildar och S kan ta tillbaka initiativet och bilda regering. Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter kan tjäna som exempel.

På ledarplats har DN länge drivit en pro-S-linje i regeringsfrågan för att motverka SD-inflytande. Det står självklart tidningen fritt. Tongångarna är likartade på kultursidorna. Kristina Lindquist skriver om att SD är fascister i en krönika. Samma dag ställer kolumnisten Andrev Walden frågan ”Hur ska vi prata om SD med de rädda barnen?” Med tanke på att 22 procent av förstagångsväljarna röstade på SD (12 procent 2018) måste det börjas i tid. Det är en massiv påtryckningskampanj men upp till chefredaktören Peter Wolodarski att redigera tidningen i den andan.

Att SD med största sannolikhet inte kommer att sitta i regeringen spelar ingen roll i den publicistiska dramaturgin

Problematiken uppstår när DN:s åsiktsjournalistik smittar av sig i rapporteringen på nyhetsplats. Tidningen säger sig stå för att ”trovärdighet och opartiskhet är centrala världen”. Ändå svajar det till den grad att det blir genomskinligt. Redan innan det är klart att Romina Pourmokhtari kommer in i riksdagen tar en av tidningens reportrar henne under sina vingar och sätter den hårddragna och uppviglande rubriken ”Pourmokhtari (L) lovar att fälla regering där SD ingår” (14/9). I texten framgår att hon hänvisar till att Liberalerna ”fattat beslut om det på vårt landsmöte” och att hon inte sagt något utöver det, men i förhållande till rubriksättning och det tendensiösa innehållet är det finstilt.

Pourmokhtari framträder som en potentiell avhoppare och räddare i S-nöden. Att SD med största sannolikhet inte kommer att sitta i regeringen spelar ingen roll i den publicistiska dramaturgin. Två dagar senare är mejlbombardemanget mot Romina Pourmokhtari i full gång. DN har naturligtvis en del i detta och det verkar också varit avsikten. Vad säger det om media och den svenska demokratin?

Passar inte narrativet

Några dagar senare kommer nästa DN-artikel på samma tema (17/9): ”Liberalernas SD-samarbete i Sverige skapar ramaskri i EU-parlamentet”. Konkret har ledamöter den liberala partigruppen Renew Europé ställt kritiska frågor till Liberalernas EU-parlamentariker om SD-samarbete. I texten antyds att det kan bli fråga om att vidta åtgärder men att det ”än så länge inte har kommit att handla om en uteslutning av Liberalerna”. Inget sägs om att liberala partier i Danmark, Venstre, och Finland, Centern, ingått i samma regeringsunderlag som Dansk Folkeparti respektive Sannfinländarna, det vill säga SD:s mest närliggande motsvarigheter i de båda länderna, utan att det föranlett konsekvenser. Det passar inte in i DN:s narrativ och därför väljer tidningen att inte ta upp det.

I Aftonbladet efterlyser kulturchefen Karin Pettersson en utvärdering av medias insatser under valrörelsen (17/9). Men innehållet överensstämmer inte med rubriken. Det handlar bara om SD. Exempelvis vill kulturchefen belysa varför SD:s propagandamaskin lyckades sätta agendan under valrörelsen. En tänkbar förklaring är att media starkt bidragit till just detta. Även i Aftonbladet är syftet uppvigling inför vad som komma skall och en from förhoppning om att L-ledamöter som Malm och Pourmokhtari ska falla till föga och byta sida så att S kan återinstalleras vid maktens köttgrytor.

Saklig och opartisk

Vems ärenden går media? Svaret har inget med partipolitik att göra, media ska aldrig gå någons ärenden oavsett vad det rör sig om och det är centralt för demokratins utveckling och fortlevnad i Sverige. Om nyhetskonsumenterna inte kan lita på att rapporteringen är saklig och opartisk och att det som skrivs och sägs är sant och relevant gräver medierna sin egen grav. Detta om något skulle kunna vara ett ämne för diskussion vid samtal som rör journalistik och media på Bokmässan i Göteborg nu i veckan.

Jonas Gummesson, journalist och författare