Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Är det något den globala klimatkrisen vid det här laget borde lärt oss, så är det att pajkastning inte minskar koldioxidutsläppen, skriver Patrik Stigsson.

Greta gör rätt i att dra ner brallorna på vuxenvärlden

Greta Thunberg gör det som är alla ungdomars förbannade plikt; att dra ner brallorna på en förstockad vuxenvärld, skriver Patrik Stigsson, författare och socialarbetare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Greta Thunberg handlar om mer än bara klimatet. Att dra ner brallorna på och provocera en förstockad vuxenvärld har alltid varit ungdomens förbannade plikt. Vi har sett det i hippierörelsen, i punken, i ravekulturen.

Från Bob Dylans The Times They Are A-Changin' (1964):

Come mothers and fathers

Throughout the land

And don't criticize

What you can't understand

Your sons and your daughters

Are beyond your command

Your old road is

Rapidly agin'.

Please get out of the new one

If you can't lend your hand

For the times they are a-changin'

via The Stranglers Something Better Change (1977):

Something's happening and it's happening right now

You're too blind to see it

Something's happening and it's happening right now

Ain't got time to wait

till technorörelsens nattlånga dansfester har de unga revolterat mot inskränkthet, brist på visioner och slappt vanetänkande.

2019 är det Greta och hennes generationskamrater som säger: “Här är vi. Vi gillar inte världen ni skapat. Vi kommer att ta över”.

Fylls med hopp

När jag ser det hopp Greta väcker hos min sjuttonåriga dotter och hennes vänner runtom i Europa fylls även jag med hopp.

I en frisk miljö hade Gretas person varit av begränsat intresse. Fokus hade legat på budskapet hon framför – vi måste rädda planeten medan tid är – och lett till uppkavlade ärmar och gemensamma ansträngningar.

I stället har vi fått det vi minst av allt behöver. En ström av bidrag från etablerade tyckare, som med välbekant polariseringsiver meta-analyserar "fenomenet Greta".

Listan över bekvämt tillbakalutade observatörer kan göras lång. Deras respektive anhängare/svans/troll jublar över deras enastående iakttagelseförmåga och verbala ekvilibrism.

När jag ser det hopp Greta väcker hos min sjuttonåriga dotter och hennes vänner runtom i Europa fylls även jag med hopp

I den här pajkastarparaden är tyckonomerna trygga. Det här är en debatt man kan hantera. Motsättningarna är välkända, konfliktlinjerna tydligt markerade. Du är illvillig – jag är godhjärtad. Du är naiv – jag är smart. Du är inskränkt – jag är cool. Frågan om planetens överlevnad reduceras till ett sedvanligt svenskt sandlådebråk mellan högerflocken och vänsterhorden.

Ett litet tag till kan dessa skribenter njuta av lyxen av att få formulera fyndiga krönikor och tweets. Det är förvisso en klen tröst, men snart har polarisen smält så mycket att när de öppnar munnen för att leverera ännu en dräpande one-liner så överraskas de av en rejäl kallsup.

Tvingas hantera klimatkrisen på riktigt

Då kommer proffstyckarna att tvingas släppa Greta-fixeringen och ta sig an de frågor klimatkrisen faktiskt handlar om. Nämligen: vad kan var och en av oss göra för att bidra till den nödvändiga omställningen? Vad kan jag förändra i mitt liv? Hur kan jag ställa mina resurser till förfogande? Var är öskaret till den läckande båten och hur kan vi tillsammans täta hålen i skrovet?

Är det något den globala klimatkrisen vid det här laget borde lärt oss, så är det att pajkastning inte minskar koldioxidutsläppen.

Patrik Stigsson

författare och socialarbetare