Alla delar vi det ukrainska folkets smärta, och många gör allt de kan för att ge stöd och hjälp. Mobilisering av hjälp och stöd sker överallt. Men hur gör man så att engagemanget ge resultat och bli uthålligt, och hur skaffar man fram tillräckligt med bostäder på så kort tid?
Fortfarande förhandlar regeringen, Migrationsverket och Sveriges kommuner och regioner (SKR) om ansvarsfördelningen för mottagandet och hur resurserna ska fördelas. Alla verkar överens om att vi den här gången ska försöka undvika misstagen från förra flyktingkrisen. Den här gången vill man undvika stora, ofta dyra, anläggningsboenden på landsbygden och i stället upplåta mer småskaliga boenden som är integrerade i landets städer och samhällen. Migrationsverket som statlig myndighet ska inte bära hela mottagandet, i stället bör kommunerna ha ansvaret. Och den här gången ska inte vissa kommuner mot sin vilja tvingas ta ett orimligt stort ansvar.
Obesvarade frågor
Trots samstämmigheten återstår många obesvarade frågor kring det långsiktiga mottagandet. Det verkar fortfarande finnas en uppenbar risk att vi hamnar i samma lösningar som 2015, med snedfördelning för kommuner och stora opersonliga anläggningsboenden långt ifrån samhällsliv och potentiell arbetsmarknad. Här behöver regeringen snarast agera med förändrad lagstiftning så att kommunerna får det huvudsakliga ansvaret för mottagandet och att det sker solidariskt så att varje kommun fick bidra utifrån förmåga.
Om kommunerna fick ansvaret skulle civilsamhällets engagemang, resurser och nätverk också snabbt kunna aktiveras. Mycket av det som behövs göras gör civilsamhället redan nu, utan några som helst ekonomiska ersättningar, samhällskriser utlöser alltid en våg av solidaritet och engagemang. Men som kyrka och hjälporganisationer vet vi också att glöden ofta falnar med tiden. Och att skapa boendelösningar är dyrt. Därför behöver civilsamhället också strukturer och medel som kan skapa långsiktighet.
Skapar gräsrotsintegration
Flera civilsamhällesorganisationer, exempelvis Stockholms stadsmission och Räddningsmissionen i Göteborg, organiserar redan idag boendelösningar för nyanlända hos privatpersoner. Dessa boendeformer ger många mervärden. De skapar ofta en gräsrotsintegration där nyanlända lär känna svenskar, och de undviker att flyktingar hamnar i områden som redan är belastade. Civilsamhället har också ofta tillgång till andra boenden som lägenheter och lägergårdar som skulle kunna ställas om till långsiktiga boendelösningar om förutsättningarna gavs.
Om vi får en motsvarighet till en ny bosättningslag skulle man kunna använda den metodik kring Hjärterum som använts i Göteborg sedan förra flyktingkrisen. Räddningsmissionen har gått in som mellanhyresvärd och hyrt privatpersoners boendeytor för att sedan hyra ut vidare till nyanlända som genom bosättningslagen fått ersättning av kommunen för den faktiska hyran. Att en organisation varit mellanhyresvärd har skapat trygghet gentemot de privatpersoner som hyr ut. Anställda från organisationen har funnits med vid in- och utflytt och kunnat erbjuda stöd om något inte fungerar. Det har också skapat en trygghet gentemot de nyanlända. Organisationen har säkrat upp så att matchningarna blivit uthålliga, vid behov kunnat ge ett visst stöd om det behövts samt säkerställt att de som hyr ut sina bostäder är att lita på. Utöver den hyra som de nyanlända genom bosättningslagen har kunnat betala har själva stödstrukturen kostat cirka 1000 kronor per boende. Jämfört med vad exempelvis en plats på ett anläggningsboende kostar har detta totalt sett gett mycket prisvärda lösningar.
Om vi får en motsvarighet till en ny bosättningslag skulle man kunna använda den metodik kring Hjärterum som använts i Göteborg sedan förra flyktingkrisen
Att använda privatpersoners engagemang för att skapa långsiktiga boendelösningar skulle kunna frigöra tiotusentals boendeplatser till flyktingar som kommer. Prisvärda, nära till samhällsliv, nära till jobben. I Storbritannien satte man upp en nationell struktur tillsammans med civilsamhället redan några veckor efter invasionen. En motsvarande nationell eller kommunal lösning skulle snabbt gå att konstruera även här. Nyckelfaktorer för en sådan struktur är en tydlig ersättningsmodell och en klar ansvarsfördelning vad gäller den övergripande samordningen av boendelösningar. Med en sådan struktur på plats får civilsamhället en tydlig ram att förhålla sig till och de otroliga krafter som vi nu ser frigöras kommer ha möjlighet att hålla över tid.
Emil Mattsson, direktor Räddningsmissionen i Göteborg
Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan
Elaine Lindblom, verksamhetschef Sociala missionen i Stockholm