Västra Götalandsregionen lägger 3100 kronor mindre per invånare och år på sjukvården jämfört med andra regioner, för att i stället prioritera regional utveckling i form av bland annat kultur och kollektivtrafik. Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU) går nu back med miljardbelopp, och för att komma till rätta med det har man kommit fram till att personalstyrkan behöver minskas med 2000 personer. Det är en minskning på 12 procent.
Vilken personal som ska bort är det ingen som vill svara på. “Vi arbetar för att minska bemanningen genom naturlig avgång”, säger ekonomidirektör Anders Glansén, vilket lätt kan tolkas som att det främst handlar om att inte ersätta personal som går i pension eller slutar av andra anledningar. Detta är vilseledande. Det man inte får veta som skattebetalare - patient, anhörig - är att man drar ner på antalet läkare. Underläkare anställs nämligen endast på sexmånaderskontrakt. I och med den strikta anställningsprövningen riskerar många nu att bli arbetslösa när våra kontrakt löper ut - något som flera redan fått besked om.
Billig arbetskraft
Vi underläkare är högutbildade men ändå billig arbetskraft. Grundlönen för underläkare och AT-läkare i VGR är 33 000 kronor i månaden, vilket är sämst i landet. Vi har en lång och dyr utbildning, vi jobbar hårt och både vårdavdelningar, mottagningar och akutsjukvård är i stor utsträckning helt beroende av oss för att gå runt. Ändå är det oss man vill spara in på, trots att våra chefer, kollegor och patienter i allra högsta grad behöver oss.
Det råder en akut brist på specialistläkare i Sverige. Att skära ner på antalet underläkare leder till att specialistläkare måste täcka fler skift, inklusive akutverksamheten. För varje specialist kan man anställa nästan tre underläkare. Hur räknar man hem kostnaden för en specialist som kallas in med kort varsel? Man vill även minska kostnaden för övertid. Hur går det ihop med en kraftigt decimerad personalstyrka, och den nya arbetstidslagen som redan ger läkarkåren stora bekymmer då den inte är anpassad till vårt joursystem? Det är en schemateknisk och ekonomisk ekvation som inte går ihop.
Det rimmar illa med att skära ner på utbildning och tvinga bort nya läkare från regionen
De flesta underläkare är relativt nyexaminerade läkare som jobbar i väntan på AT-tjänst, som krävs för att erhålla läkarlegitimation. Först som legitimerad läkare har man full behörighet att självständigt förskriva läkemedel, utfärda vårdintyg och bedriva medicinsk vård enligt Socialstyrelsens föreskrifter.
Läkarlegitimation är även ett måste för att kunna gå vidare till att specialisera sig. Den som vill göra sin allmäntjänstgöring, AT, på SU behöver vara beredd på att vikariera som underläkare i minst ett år efter examen, då antalet platser är kraftigt underdimensionerat i förhållande till antalet sökande. Andra underläkare är legitimerade och väntar på att få påbörja en specialistutbildning. Även de drabbas av anställningsprövningarna, och i slutänden påverkas patienterna när läkartätheten försämras.
SU har som uttalat mål att vara en attraktiv arbetsgivare och bli Europas ledande universitetssjukhus 2032. Det rimmar illa med att skära ner på utbildning och tvinga bort nya läkare från regionen.
Större arbetsbörda
Nedskärningar är inte bara en fråga om ekonomi, utan om mänskliga liv. Patientsäkerheten och vårdkvaliteten kommer oundvikligen att påverkas när allt färre läkare och sjuksköterskor måste hantera en allt större arbetsbörda. “Arbeta smartare”, uppmanar sjukhusledningen. Detta är inget annat än ett slag i ansiktet på alla som redan jobbar på obetald övertid under hård etisk stress, och som dessutom nu ska hitta “kreativa lösningar” för att budgeten inte går ihop.
Det är byråkrater långt ifrån sjukhusets korridorer som fattar dessa beslut. Politiker och affärsstrateger som inte vet hur den faktiska vårdverksamheten bedrivs, bortom listor på till synes utbytbar personal samt röda eller svarta siffror i ett kalkylark. Besluten speglar inte verkligheten på golvet där vårdpersonalen redan kämpar för att ge patienterna bästa möjliga vård med otillräckliga resurser.
Att skära ner på personal är inte bara ekonomiskt tvivelaktigt, det är oetiskt och farligt. Vi måste fråga oss: Vilket pris är vi beredda att betala för “ekonomisk balans”? Hur mycket vågar ledningen äventyra patientsäkerheten och försämra vården?
Annika Nyström, underläkare Psykiatri Psykos, Sahlgrenska universitetssjukhuset
Firouzeh Afshar, underläkare Psykiatri Affektiv, Sahlgrenska universitetssjukhuset
