För den som är obekant med ordet meddelas följande. I göteborgskan förekommer verbet dôna, bildat till dåna ’dundra’. Ordet har ett par olika betydelser i dialekten. En person kan dôna in i ett rum, då sker entrén högljutt och ofta ovarsamt. Motsatsen är att smyga in. En bil kan dôna förbi på gatan. Det låter och går fort.
I fotbollens lokala fackspråk betyder dôna ’skjuta hårt’. Hårda skott kan följaktligen kallas dônare eller dônisar. Ordet förekommer förmodligen ytterligt sparsamt på allsvensk nivå. Ingen tränare säger ”Kom ihåg det nu gubbar, inga dônare!”.
Däremot var ordet vanligt när man skulle skjuta prick, alltså turas om i rollerna som målvakt och skytt. Den som släppte in fem bollar (fått fem prickar) åkte ut. Till slut var bara segraren kvar.
Verksamheten omgärdades av en uppsättning regler som barnen snarare än Fotbollsförbundet skapat. (Här undviks medvetet den regelvidriga stavningen Fotbollförbundet.)
En vanlig fras var: ”ingen snabb, ingen retur, inga dônare”. Ingen snabb betydde att målvakten skulle vara beredd, ingen retur är självförklarande.
Regeln ”inga dônare” har åtminstone två möjliga förklaringar. I första hand handlade det nog om att inte skjuta sönder småsyskon. Det kunde vara avsevärd skillnad i ålder och storlek på deltagarna. I andra hand kunde det vara fråga om att premiera ett mer elegant sätt att skjuta, till exempel att sätta bollen stolpe-in.
För oss som skjutit prick är stavningen inga dönare konstig. Ibland ses ändå den stavningen i tidningen.
Det finns fler ord som borde kräva ô-stavning, till exempel knô ’trängas’. I bambakön kunde man knô sej, alltså tränga sig före. Uttalet med öppet ö är obligatoriskt, ingen sa knö sej.
Samma sak gäller knôkat ’packat’ och fullknôkat ’fullpackat’. De här orden har emellertid fått fäste på andra håll i landet, och jag har hört sportjournalister från huvudstaden meddela att det ”var fullknökat i Globen”. Det låter konstigt, men om de har det uttalet, så får de väl stava på det viset också. Men inte ska vi göra det i GP.
I gratisbladet Mitt i Göteborg såg jag för en tid sedan följande rubrik i fetstil: ”Frihamnsdagarna bjöd på fullknökad folkfest”. Det ser bara tokigt ut. Ögonen kan vara känsliga för det lokalspråkliga, precis som öronen. Ô är göteborgskans tionde vokal
Det finns fler fall där man helt enkelt måste stava med ô. Verbet lôsa betyder ’dra benen efter sig’, man kan lôsa på vägen till spårvagnen. Det blir närmast obegripligt med stavningen lösa. Andra exempel är bôdi ’hygglig’ och flô dej ’flytta dig’. Stavningarna bödi(g) och flö dej ger ett märkligt intryck.
Att en del göteborgare säger grôn i stället för grön är en annan sak. Där stavar vi grön.
Det är de specifikt göteborgska orden, alltså dôna, knô, knôkat, lôsa, bôdi, flô och ett par till, som vi bör stava med ô-vokal. Dessa ord lär väl dessutom bara förekomma i spalter med lokalt innehåll, knappast i texter om politik och ekonomi.
Det är på hemmaplan, alltså i GP, som man behöver använda ô-vokalen i skrift.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska
