Tjugo år efter den 11 september kommer september månad återigen att bli ett avgörande ögonblick för västvärlden. De dramatiska omständigheterna kring tillbakadragandet från Afghanistan markerar symboliskt slutet på en era då Europa kunde förlita sig på USA som "världspolis". Samtidigt kommer parlamentsvalet i Tyskland att öppna ett nytt kapitel i den tyska och europeiska politiken efter Angela Merkels 16 år som kansler. Frågan om och hur Berlin kan hjälpa EU att hitta sin väg i världspolitikens allt farligare labyrint har aldrig varit så relevant – och borde väcka större intresse hos den svenska befolkningen än den tycks göra.
En undersökning som European Council on Foreign Relations (ECFR) har genomfört i 12 medlemsstater visar att européerna tenderar att se Tyskland som en integrerande kraft och en pålitlig, pro-europeisk makt. Merkelismen, en politisk stil som bygger på skicklig balansering mellan olika intressen i syfte att hitta kompromisser som tillfredsställer alla inblandade parter, verkar ha varit en framgång. På en hypotetisk fråga om vem de skulle rösta på som "EU:s president" om Merkel och Macron var kandidaterna, pekar en betydande majoritet i alla länder (inklusive Frankrike) på förbundskanslern. I Sverige är andelen 41 procent.
Sverige och Tyskland har nära band såväl historiskt och kulturellt som ekonomiskt. Från svenskt officiellt håll ses Tyskland som en av Sveriges främsta bundsförvanter inom EU, inte minst inom viktiga områden som ekonomi, säkerhet och mänskliga rättigheter. I och med Brexit har Sverige sökt sig än närmare Tyskland. Emellertid visar vår undersökning att svenskar i allmänhet inte hyser något större förtroende för tyskt ledarskap inom de områden som nämns ovan. Endast 33 procent har förtroende för tyskt ledarskap på det ekonomiska området, 28 procent inom säkerhet och försvar och något högre, 37 procent, i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.
Överlag har svenskar ingen tydlig åsikt i frågor om Tyskland, dess ledarskap och dess roll i Europa utan svarar i större utsträckning än det europeiska genomsnittet ”vet ej”. 36 procent av svenskarna vet inte om Tyskland skulle försvara europeiska intressen gentemot Ryssland och drygt var tredje svensk ”vet ej” om de förväntar sig att Tyskland framöver kommer att vara mer eller mindre solidariskt med andra europeiska länder den kommande tioårsperioden.
Borde locka intresse
Även om utrikespolitiska frågor traditionellt inte har hög politisk prioritet hos allmänheten, borde den svenska befolkningen vara mer intresserade av, och ha en starkare uppfattning om, vad som händer inom tysk politik med tanke på den vikt som svenska regeringar, oavsett färg, traditionellt lägger vid de tysk-svenska relationerna, och den roll som Tyskland spelar inom EU och globalt. Hur regeringskoalitionen i Tyskland ser ut efter valet kommer att påverka Sverige, antingen direkt eller genom EU-samarbeten.
Det är till exempel tänkbart att det tysk-svenska samarbetet skulle gynnas av en tysk regeringskoalition bestående av SPD och de Gröna, åtminstone med nuvarande svenska regeringssammansättning. Och för svenska EU-prioriteringar blir den inkommande tyska regeringens politik inom klimatområdet, EU:s finans- och budgetpolitik och relationerna till Ryssland viktiga.
Progressiv partner
Med en tysk rödgrön regering skulle Sverige även kunna få en än närmare, och mer progressiv, partner villig att ge politiskt stöd åt svenska värderingsknutna profilfrågor som jämställdhet både inom och utanför EU. En tysk regering där CDU/CSU och FDP har stort inflytande skulle i stället var en viktig likasinnad till Sverige i fråga om frihandel och en restriktiv finans- och budgetpolitik inom EU.
Sverige skulle kunna få en inflytelserik partner som kan bidra till att värna svenska intressen inom EU och globalt.
Därför är det tyska valet angeläget även för den svenska befolkningen. Sverige skulle kunna få en inflytelserik partner som kan bidra till att värna svenska intressen inom EU och globalt. Det går inte att se ett tyskt val som en inrikespolitisk angelägenhet utan intresse för oss på andra sidan Östersjön – det handlar ytterst om vem och vilka som kommer att skapa EU:s, och därmed Sveriges, framtid.
Jenny Söderström, European Council on Foreign Relations