Under senare tid har en debatt om arkitektur blossat upp och väckt stort engagemang. Hur säkerställer vi att det som byggs håller rätt nivå och vem är det som bestämmer? Det är en efterlängtad diskussion som förhoppningsvis kan sätta frågor om gestaltning och stadsutveckling högre upp på agendan. Äntligen!
Tidigare har ett offentligt samtal om arkitektur nästan helt lyst med sin frånvaro. Särskilt stadens beslutsfattare, våra folkvalda politiker, har tett sig tämligen oengagerade. Därför välkomnar jag att kommunalrådet Jonas Attenius (S), med flera, plötsligt riktar strålkastaren mot utformningen av vår gemensamma livsmiljö. Alla vill ju bo i en stad som man känner sig stolt över. Mer överraskande är att frågan helt plötsligt börjat handla om stil.
Tendentiösa resonemang
I lördagens GP (11/12) hävdar två debattörer att göteborgarna är överens om att vi ska bygga i klassisk stil. Man tar sig för pannan! Inte bara är artikelförfattarna representanter för forskarvärlden på Göteborgs universitet, de hänvisar också till det ansedda SOM-institutet och en undersökning som institutet genomfört som källa till sitt påstående. Hur kan SOM-institutet låna ut sig till den här typen av tendentiösa resonemang. Nyligen köpte den ultrakonservativa tankesmedjan Oikos en motsvarande enkät från Sifo med liknande utfall. Som man frågar får man svar. Som för att bekräfta sin slutsats anför forskarna också att bara två andra frågor har större stöd hos folkopinionen, nämligen sänkt pris på kollektivtrafiken och mer kameraövervakning. Naturligtvis kan man plocka lättköpta poänger med enkla svar men de löser sällan komplexa frågor.
LÄS MER:Mer mys i stadsplaneringen
En annan fråga som lyfts i debatten handlar om vem det är som bestämmer. Svaret är ju givet. I en demokrati är det våra folkvaldas ansvar att fatta de avgörande beslut som sedan ger förutsättningarna för hur bygg- och fastighetsbolag väljer att agera och investera. Om stadens politiker verkligen vill påverka utvecklingen av stadens utformning så har de redan i dag minst två effektiva verktyg till sin hjälp. Via översiktsplan och detaljplaner bestämmer politiken ramarna för allt som får lov att byggas i Göteborg. De besluten avgör om vi får en tillräckligt ”mysig” stad, för att citera Mark Isitt nu senast. När det sedan kommer till själva bebyggelsen står politiskt styrda förvaltningar och bolag för en väsentlig del av det som faktiskt byggs. Det är viktigt att till exempel skolor, äldreboenden och sjukhus är vackra byggnader som utstrålar en respekt för de uppdrag som dessa institutioner representerar. Med politikernas inflytande följer också ett ansvar. Nivån på det byggda är alltså i hög grad ett resultat av politiskt agerande.
Om vi vill hänvisa till klassisk arkitektur så kan vi använda antikens definition av arkitektonisk kvalitet, nämligen som balansen mellan skönhet, hållbarhet och funktion.
Men vad är egentligen god arkitektur och hur skapar vi en attraktiv stad? Och varför är ropet efter klassisk arkitektur en alltför enkel lösning? Om vi vill hänvisa till klassisk arkitektur så kan vi använda antikens definition av arkitektonisk kvalitet, nämligen som balansen mellan skönhet, hållbarhet och funktion. Redan då visste man att det inte bara handlar om yttre skönhet utan att det vackra också måste vara hållbart och kunna fungera. Enskilda byggnader är nog så viktiga men helheten i en miljö är viktigare. En bra detaljplan tål ett fult hus men en aldrig så vacker byggnad kan inte kompensera för dålig stadsplanering.
Klassicistisk tegelborg
Fasader i sten, tegel och trä, som är SOM-institutets definition av klassisk arkitektur, är alltså ingen garanti för en vacker miljö. Det finns till och med många exempel på byggnader i Göteborg som är högt uppskattade trots att de byggts i helt andra material. Vi kan till exempel nämna bostadskvarteret Putsegården, kontorshuset Nodi och självaste Universeum. Skulle det ens vara önskvärt med en klassicistisk tegelborg vid Korsvägen i stället för det frejdigt gestaltade Universeum som gör hela platsen till vad den är.
Men gamla hus då? Varför gillar vi dem? Det finns två viktiga skäl. Båda handlar om att de faktiskt redan finns. De är del i den miljö vi vuxit upp i och lärt oss att älska. Våra landshövdingehus, som ett exempel, kritiserades när de byggdes för sitt enhetliga och förenklade formspråk men tillhör nu våra mest populära bostadsval. Det andra skälet handlar om att byggnader av högre kvalitet har bättre förutsättningar att överleva tidens tand. Det är alltså återigen hållbarhet och kvalitet det kommer an på snarare än en enskild byggnadsstil. Kvalitet kostar. Men alternativet är dyrare. Låt oss bli överens om att det är kvalitet vi ska efterfråga snarare än en särskild stil på arkitekturen.
Johan Lundin, arkitekt och partner, White arkitekter.
LÄS MER:En vacker stad måste få kosta