Göteborgarna älskar klassisk arkitektur. I varje fall är två av tre tillfrågade positivt inställda till att det byggs i mer i klassisk stil, enligt SOM-institutet som ställt frågan om nya hus i högre utsträckning bör byggas i ”klassisk stil, till exempel med fasader i sten, tegel och trä” (GP 11/12). Endast var tionde är negativ till förslaget. En majoritet av anhängarna till vart och ett av de politiska partierna är också positiva.
Göteborgarna är inte ensamma om sin inställning. En nyligen gjord SIFO-undersökning visar på liknande siffror för den svenska befolkningen i stort (Expressen 13/12). Ändå byggs det nästan aldrig nya hus i klassisk stil. Hur kan det komma sig?
Det finns historiska förklaringar. Under framförallt 1960-talet skövlades många svenska städer i en omfattning som annars bara förekommit i krigshärjade länder. Närmast oersättliga kulturvärden förstördes. Hela stadsdelar, som Annedal och gamla Olskroken, revs. Hade dessa hus renoverats hade de idag varit mycket attraktiva boenden.
Sverige hade, tyvärr, råd att både riva och bygga nytt. Vi hade ju stått utanför andra världskriget. Industrierna skrek efter arbetskraft som snabbt behövde bostäder. Massbilismens intåg bidrog också i hög grad till att grävskoporna plöjde fram genom stadskärnorna.
I Göteborg fanns exempelvis planer på en sexfilig trafikled – Engelbrektsleden – mellan Järntorget/Oscarsleden och Gårdamotet. Bland annat Hagabioområdet och kvarteren mellan Skanstorget och Vasagatans mynning skulle jämnas med marken (Arbetet, 16/10-1967). Som tur var förverkligades inte de planerna. Men mycket annat revs för att ge plats åt mer eller mindre standardiserade 1960-talslådor och trafikleder.
Det finns dock ingen anledning att fortsätta göra om historiens misstag. Visserligen har rivningshysterin avtagit. Men mycket av det som byggs är fortfarande enformigt och beräknat efter kortsiktiga ekonomiska kalkyler.
Arkitektkåren pekas ofta ut som boven i dramat. Den vill inte bygga pastischer på gamla stilar heter det. Men det är knappast hela förklaringen, eller ens huvudförklaringen. Om byggbolagen låg på för att bygga i andra stilar än enformig modernism så skulle arkitekterba tvingas anpassa sig.
Problemet är i grunden bristande konkurrens på marknaden. De få byggbolag som dominerar svensk byggindustri kan satsa på att bygga (relativt) billigt, standardiserat och sälja dyrt. De behöver inte anpassa sig till efterfrågan på estetiskt tilltalande hus – som är dyrare att bygga.
För hundra år sedan var det betydligt färre regler, lägre lönekostnader och mycket fler lokala byggherrar som bidrog till variation och konkurrens.
Dåtidens borgerskap hade råd att köpa en centralt belägen våning, med påkostade utsmyckningar och många rum. De kunde hålla uppe efterfrågan. På samma sätt hade många bönder och senare även arbetare möjlighet, och förmåga, att bygga sitt eget hus, inte sällan efter egna ritningar.
Alla nybyggda flerbostadshus måste däremot vara handikappanpassade. Kraven på ljusinsläpp, bullerskydd och uppvärmning har också förändrats.
Men det går att bygga vackra hus även idag, som dessutom lever upp till moderna krav. Det nybyggda hotellet vid södra entrén till Liseberg är ett exempel. I Tyskland har på senare år hela Dresdens stadskärna byggts upp efter ritningar från före kriget, men med alla moderna funktioner inuti.
I viss mån är detta en fråga om ”allmänningens tragedi”. Nästan alla vill ha mer av den mänskliga arkitekturstil som dominerade före bilismen och massproduktionen i vårt gemensamma offentliga rum. Men någon måste betala för det.
SOM-undersökningen visar att Göteborgspolitikerna har mandat att ställa krav på byggherrarna att bygga i klassisk stil. Det bör man göra i centrala lägen. Och varför inte exempelvis subventionera ett mer estetiskt tilltalande utseende vid fasadrenoveringar? Även det fulaste 1960-talshus kan trollas bort med ett litet ansiktslyft. Stadsmiljön är en gemensam angelägenhet. Men historien visar också på vikten av många byggproducenter och en köpstark medelklass som kan efterfråga kvalitetsboende i centrala områden.
Jämför man med villabebyggelsen ser man samma mönster. För hundra år sedan var det inte ovanligt att bygga sitt eget hus. Egnahemsbyggen och andra egenhändigt konstruerade stugor är ofta de mest tilltalande. Idag är många villor prefabricerade, alternativt väldigt dyra att bygga. Ska vi ha vackra boendemiljöer måste vi också betala för det.
