The Super League var möjligen en vacker tanke i de salonger där utbrytarklubbarnas ägare rör sig, men oprocessad framstod den mer som en statskupp och fick mina tankar att gå till den närtida attacken mot Kapitolium i Washington.
Demokrati måste gälla i varje led och inte bara när det passar.
Superligans sammanbrott är bara ytterligare att exempel på supportrars kraft inom fotbollen. Avgörande förändringar måste förankras innan de saluförs.
LÄS MER: Planerna på Super League skrotas
I det lokala perspektivet var det likadant när FC Gothia-projektet föreslogs i Göteborg 2007. Supportrarna var inte involverade och sparkade bakut när idén om fusion blev känd.
Klubbägare är nu på reträtt.
Det som ena dagen var fotbollens ”enda väg framåt” påstods nästa vara ett beklagligt misstag. Köper fansen det? För klubbägarna handlar allt om att återskapa förtroendet från dem som är klubbarnas enda existensberättigande – supportrarna.
Arsenal och Liverpool bad fansen om ursäkt
Arsenal var först ut med ett förlåt, Liverpool hängde på. Budskapet är att ingen skugga ska falla över spelare, ledare och supportrar, ansvaret ligger helt på styrelsenivå.
Jag är inte säker på att fansen nöjer sig där.
Här finns nämligen mer att hämta.
LÄS MER: Avhoppen stöttas: ”Hade blivit anarki”
En oväntad maktförskjutning är inledd.
Plötsligt tvingas klubbägare förhandla med supportrar, som kan ställa krav. Annars riskeras nya protestaktioner.
Fotbollens skenande kostnadsbild har under en räcka av år landat på de blint troende, hos dem som i vått och torrt köper årskort, tv-abonnemang, hemmatröjor, bortatröjor, halsdukar och reser land och rike runt för att stötta.
Är det så vi vill att det ska vara?
Det har under det senaste året blivit närmast övertydligt hur stor del av fotbollens totala upplevelse fansen står för.
Tomma läktare är inte sportens väg framåt. Inte skenande spelarlöner, mer pengar till ägare och begränsat inflytande för den breda massan heller.
LÄS MER: Manchester City går ur Super League
Fotbollen är en arbetarsport, en folkets tidsfördriv, men också en shejkerna och oligarkernas lekstuga. Är det så vi vill att det ska vara?
Det finns mer att uppröras över.
Argumentet att fotbollens närvaro bidrar till demokrati i mästerskapsstater utan demokrati är, precis som Superligans vision om fotbollens räddning, en omskrivning av möjligheten för de redan rika att tjäna mer pengar.
Att förlägga mästerskap i stater utan demokrati är bara trams
En gång i tiden drevs IOK:s dåvarande president José Antonio Samaranch av att för sina gärningar få Nobels fredspris. Det var inget annat än storhetsvansinne och verklighetsflykt.
Fotbollens ledare bör enbart brinna för att göra mästerskap så bra som möjligt för deltagande nationer och deras supportrar. Inget annat.
LÄS MER: Tio frågor om Super League
Att förlägga mästerskap i stater utan demokrati och mänskliga rättigheter är bara trams. Att VM 2022 ska arrangeras i Qatar trots tusentals döda gästarbetare är en skymf mot oss alla. Beslutet fattades dessutom på odemokratiska grunder av ett korrupt Fifa.
Tidigare hot om bojkott har avfärdats som osannolika.
Veckans unisona proteststorm från supportar, spelare, tränare och media väcker hopp om att en alternativ kraft är möjligt. Jag skulle inte bli förvånad om det sker.
LÄS MER: Massiva protester – Chelsea uppges dra sig ur Super League
