Jag tänker att rollerna påminner om varandra. Hårt arbetande utlandsproffs vänder hemåt med pengar på banken och motivation nog att vilja höja sitt allsvenska val.
Sebastian Larsson lyckades redan comeback-säsongen göra AIK till svenska mästare och var i premiärmatchen mot Degerfors precis så Sebastian Larssonsk förbundskapten Janne Andersson lärt sig att han ofta är.
LÄS MER: Pontus Wernbloom klar för IFK Göteborg
Alltid rätt placerad, ofta spelbar och ständigt ett steg före i tanken. Glömde jag noggrann i presspelet, exceptionell vad gäller uthållighet och begåvad med en högerfot som kan vända matcher.
Det här är ingen hyllning av Sebastian Larsson (jo, det är det), utan mer en iakttagelse av hur spelare skiljer sig åt.
Wernbloom gjorde till en konstart att bryta ned hot
Vi har sedan Pontus Wernbloom återvände till IFK Göteborg i augusti hävdat hans betydelse för klimatet runt laget, betonat vikten av att göra jobbet (”annars får du med Wernbloom att göra”), skrivit om vinnarskallar, fikaligor och återförening; att klimatet på Kamratgården åter har blivit kravställande, men att gliringar och skämt alltid är tillåtna.
Allt sådant har vi skrivit.
Jag känner mig rätt färdig med det.
Nu vill jag se handling.
LÄS MER: Boom-Boom, rakt i magen – Pontus är tillbaka
Jag vill oavsett position och speltid mot AIK se en helgjuten insats av 34-åringen som under sina utlandsäventyr gjorde till en konstart att bryta ned motståndarnas stora hot och samtidigt värdera skickligt i offensiven.
Jag vill se en Pontus Wernbloom som är tidigt upp i rygg, vinner boll åt sina mittfältskompisar, är kompromisslös på fasta situationer och gör åtminstone 45 riktigt bra minuter.
Det här är Pontus Wernbloom för mig
Jag har nämligen saknat det.
Efter comebacken mot Djurgården talade Pontus Wernbloom om ett behov för spelarna i IFK Göteborg att bli mer cyniska.
I min värld handlar det om att stå rätt när bollen dimper ned, uppfatta en felstuds och tåa in en kvittering eller glidtackla bort ett kontringsläge och – om så krävs – ta en varning på mittplan.
Det är Pontus Wernbloom för mig.
LÄS MER: ”Wernblooms sågning av Holm är inte okej”
Det var därför jag skrev så här i GP efter beskedet om hans återkomst för åtta månader sedan:
”Pontus Wernbloom kommer inte bara höja kvaliteten på årets IFK Göteborg, han kommer sätta skräck i samtliga allsvenska motståndare vare sig de erkänner det eller inte.”
Den eventuella Wernbloom-skräck som infann sig har avtagit på sistone.
Pontus Wernbloom var bänkad i premiären mot Örebro SK.
Efteråt talade han med media.
AIK imponerade mot Degerfors i den allsvenska premiären
”Jag hade det lite på känn. Det är vad det är. Någon måste sitta på bänken och i dag blev det jag.”
Pontus Wernbloom ska inte säga sådana saker.
Han ska inte nöja sig med bänken.
Han ska göra IFK Göteborg till ett bättre fotbollslag.
LÄS MER: Därför bänkades Pontus Wernbloom i premiären
Inte i framtiden, utan nu.
Som i dag mot AIK.
För övrigt var AIK stundtals förbaskat bra i premiären, särskilt med tanke att vissa spelare (läs Alexander Milosevic) precis är tillbaka, andra (läs Bilal Hussein) just kommit igång med sina karriärer och några (läs Mikael Lustig, Henok Goitom och Sebastian Larsson) borde visa begynnande tecken på både gnissel och rostangrepp.
Just högerkanten med Lustig och Larsson (jo, jag vet att han spelar centralt, men han drar ofta åt höger) kommer – när vi sammanfattar – betraktas som årets hemvändarduo.
Kan Pontus Wernbloom acceptera det?
