Låt oss undvika en diskussion om vikten av att välja rätt premiärelva ur det relativa överflöd av stjärnspelare Göteborg FC:s tränare förfogar över. Tänk i stället tankar om vad denna bredd gör för en trupp när skador, avstängningar och tätt matchande om bara några veckor skickar ursprungsplaner i papperskorgen.
Det är här jämförelsen med huvudutmanaren om årets mästartitel, FC Rosengård, ska göras. Bredden, jämnheten.
LÄS MER: Angeldahls utmaning – peta idel landslagsspelare
Efter att ha vridit och vänt på de tolv damallsvenska trupperna står det klart att två sticker ut. Sveriges två representanter i höstens Champions League, Göteborg FC och FC Rosengård, är överlägsna övriga konkurrenter, vilket borgar för en ursinnig envig mellan det som varit (Rosengård) och det som eventuellt komma ska (Göteborg).
LÄS MER:Så tippar GP-sporten årets damallsvenska
Ser vi enbart till omsättning ska Rosengård även 2020 dra seriens längsta strå och någonstans i slutet av sommaren avlägsna Mats Grens och Jörgen Ericssons skapelse från guldstriden.
Skiljer Göteborg från övriga
Lägger vi däremot till den långsiktiga och tålmodiga utveckling Peter Bronsmans fotbollsprojekt haft under de senaste 20 åren – och vad som nu lagts till – finns det fog för en annan syn på saken.
Vision är en sak, spelartrupp en annan och spelidé/ledarskap förstås en tredje. Först när dessa delar går hand i hand skapas en grund att förverkliga ambitioner på.
Där är Göteborg FC nu.
Jag ska inte säga att jag under klubbens olika epoker har uppfattat föreningen som byggd på uppnåeliga drömmar, snarare en satsning med resurser att maximeras ytterligare.
LÄS MER: Stannar i Göteborg – trots anbud från andra ligor
Förra sommaren delade jag dåvarande tränaren Marcus Lantz uppfattning om att ytterligare en eller två etablerade spelare skulle ”ha räckt” för att förvalta den vunna serieledningen in i mål.
Det som nu skiljer Göteborg från andra fotbollslag är de många toppspelarna och det (därmed) fördelade ansvaret. Andra klubbar hade skakat i grundvalarna när föregående säsongs viktigaste spelare Elin Rubensson (gravid) och Beata Kollmats (korsband) försvann på ett bräde.
Stjärnor kommer bänkas
Att döma av insatserna mot Rosengård och Vittsjö i juni månads träningsmatcher har denna omställning redan genomförts, dessutom med bravur.
Efter dessa genrep är min bild att mittbacken Emma Kullberg kan bli årets viktigaste nyförvärv. Även Filippa Angeldahl kan och bör nämnas. Hon redan har hittat tillbaka till kemin med sin gamla lagkamrat från AIK och Hammarby, Julia Zigiotti Olme.
Möjligen kan det kommunicerade huvudskälet för tränarbytet från Lantz till Gren ifrågasättas (det är knappast 2020 klubbens F19-spelare kommer ges speltid i A-laget), däremot saknar den trupp sportchef Lasse Svensson har satt samman motstycke i klubbens historia.
LÄS MER: ”Låt 2019 bli damfotbollens år”
Här kan landslagsspelare som Julia Roddar, Loes Geurts, Pauline Hammarlund och Vilde Böe Risa hamna på avbytarbänken intill sena nyförvärven Anna Csiki, Brianne Folds och Annika Schmidt.
Har redan besegrat Europas bästa
Det som får mig att tro att klubben på allvar kan störa Rosengård i kampen om SM-guldet är det högkvalitativa passningsspelet, det synkroniserade presspelet, den nyvunna tyngden i straffområdet och den rådande vinnarkulturen i truppen.
Att vinna är inget man säger, det är något man gör.
Alla i och runt Göteborg FC vet att fjolårets lägstanivå och förmåga att omsätta spelövertag i måldominans måste höjas.
Värvningen av Stina Blackstenius satte nivån. Här finns inga svaga kort. Bara möjligheter och en tydlig önskan om att vinna klubbens första serietitel någonsin.
Och angående säsongsmålet att nå final i Champions League till våren; kunde Göteborg redan i höstas besegra Bayern München borta kan det ske igen. München är en av åtta klubbar som i slutet av augusti gör upp om årets titel i Spanien. I november – tre dagar innan sista omgången av damallsvenskan – då går Göteborg in i nästa turnering med högt ställda mål och förväntningar.
