Oksana Baulina var i ett shoppingcenter i Kiev när området besköts av ryskt artilleri. Pierre Zakrzewskis och Oleksandra Kuvshynovas bil besköts av ryska styrkor när de färdades genom orten Horenka.
Alla tre var journalister och dödades i tjänsten när de bevakade kriget i Ukraina. Totalt har sju journalister skjutits eller sprängts ihjäl medan de var på uppdrag, enligt Committe to Protect Journalists. Det här är endast de bekräftade dödsfallen på journalister, risken är stor att det här fruktansvärda kriget har lett till avsevärt högre dödstal än vad som hittills kommit fram. Att det är farligt att vara journalist i Ukraina fick GP:s reporter Hampus Dorian på nära håll erfara när han bara var centimeter från att kliva på en granat som inte hade detonerat. Ett plötsligt utrop i tid från en i teamet som såg granaten kan ha räddat vår reporters liv. Händelsen inträffade när de var nordväst om Kiev precis efter att de ryska trupperna dragit sig tillbaka.
LÄS MER: Corona visade hur snabbt svensk pressfrihet kan inskränkas
Ukraina invaderades i februari men journalistiken har under lång tid varit under attack i Ryssland. På senare år har allt fler lagar införts som inskränker yttrandefriheten och förbjuder ryska medier att beskriva vissa händelser och företeelser. I mars 2019 godkände Vladimir Putin en lag som gjorde det förbjudet att sprida falska nyheter samt att förolämpa nationen Ryssland. Det här ledde till att flera nyhetssajter fick stänga ner och att många journalister stämplades som utländska agenter. När den här krönikan skrivs har inte Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2022 ännu publicerats men förra året hamnade Ryssland på plats 150 av 180 länder och mycket talar för att de hamnar än längre ner på listan i år.
Strax efter att kriget i Ukraina bröt ut infördes en lag som innebär att den som publicerar ”falska” nyheter om den ryska militären kan straffas med fängelse i upp till 15 år, endast officiell information från ryska myndighetskällor får rapporteras vilket gör det omöjligt att beskriva kriget i Ukraina med ord som ”krig”, ”invasion” eller ”offensiv”. Praktiskt taget råder nu krigscensur, det går inte längre att göra en sanningsenlig och oberoende journalistik. Det gör att de få medier som länge stod upp mot förtrycket nu tystas.
LÄS MER: Dagliga åtal under nya ryska censurlagar
Tidningen Novaja Gazeta, vars chefredaktör Dimitrij Muratov belönades med Nobels fredspris 2021 ihop med journalisten Maria Ressa, kämpade länge emot och försökte fortsätta rapportera trots inskränkningarna och hot om straff. Bland annat användes kodord och omskrivningar för att beskriva demonstrationer mot kriget. Men efter att tidningen fick sin andra varning från den ryska censurmyndigheten Roskomnadzor gav man upp och meddelade att man slutar med utgivningen i Ryssland tills kriget i Ukraina är över.
Ryssland har förklarat krig mot journalistiken för att kuva och styra sina medborgare på ett sätt som påminner om censuren i det forna Sovjet.
För att visa vårt stöd för våra ryska kolleger och andra journalister som genomför sitt journalistiska uppdrag under hot om censur, fängelse och våld publicerar Göteborgs-Posten i dag min krönika och visar hur den skulle behöva censureras för att passera de ryska medielagarna. Exakt vilka förändringar vi hade tvingats göra är svårt att säga, kanske skulle den som helhet tolkas som en förolämpning mot nationen Ryssland och resultera i att jag blev fälld i domstol eller åtminstone censurerad och bortplockad från nätet. När jag tittar på den censurerade versionen blir det begripligt hur pass mycket man behöver anpassa sig som journalist i Ryssland och för alla oss som tror på yttrandefrihet och fri press känns utvecklingen tung.
Förutom den här krönikan gör vi i dag flera andra jobb för att uppmärksamma Pressfrihetens dag. Bland annat skriver Rysslandskännaren Stig Fredriksson om just yttrandefriheten i Ryssland och vi kommer också att rapportera om det pressfrihetsindex som Reportrar utan gränser släpper under dagen.
LÄS MER: Därför visar vi de starka bilderna på krigets offer
Göteborgs-Posten brukar uppmärksamma Pressfrihetens dag varje år och det är viktigt att göra så men än viktigare är det arbete våra journalister gör varje dag året om när de bevakar, granskar och rapporterar. Extra tillfredsställande är det de gånger vi kan berätta om sådant som tidigare inte varit känt: hur Volvo Cars ägarbolags faktiska kopplingar till den kinesiska staten ser ut eller hur företag i Göteborg utnyttjar hårt arbetande arbetskraftsinvandrare eller när vi kan avslöja att ett av de mest uppmärksammade konstverken på det mest uppmärksammade byggprojektet i Västsverige inte blir av. Men också främjandet av den fria åsiktsbildningen där både ministrar och icke-offentliga medborgare kan göra sin röst hörd i debattartiklar, insändare och kommentarsfält.
Sverige är ett av de länder i världen med bäst pressfrihet men även här finns utmaningar som gör att svenska journalister på sikt kan tvingas arbeta under betydligt sämre förutsättningar. Den mest uppenbara problematiken är hot och hat mot journalister. Enligt en undersökning som genomförts under ramen för ett forskningsprojekt på Halmstads högskola och Lunds universitet så har 70 procent av journalisterna utsatts för grova förolämpningar de senaste tre åren och under samma period har 39 procent valt att inte rapportera om ett ämne för att undvika hot och hat.
Under lång tid har ett problem varit att anmälda hot inte resulterar i rättegångar eller fällande domar. GP driver just nu ett fall vidare till hovrätten efter att en kvinna friats i tingsrätten trots att det var klarlagt att hon i sociala medier skrev att vår granskande reporter borde matas med sitt kön tills han dör. Att själv driva ett sådant här fall innebär höga advokatkostnader och är något inte alla tidningar och journalister har råd eller möjlighet att göra, men fallet är viktigt för oss. Dels för att ge vår reporter upprättelse men också för att visa att man inte kan bete sig hur som helst mot journalister och komma undan med det. Det finns dock ljusglimtar, den senaste tiden har det kommit domar där folk faktiskt fällts för hot mot journalister och nu finns ett färdigt lagförslag om skärpt straff för brott mot journalister.
LÄS MER: GP har rekryterat rysk-ukrainsk journalist
Även om de ryska medielagarna känns avlägsna i Sverige finns exempel på händelser som är oroväckande och som skulle riskera att ta oss i den ryska riktningen.
I höstas skrev tunga miljöpartister under en motion som gick ut på att partiet borde påverka Rapport och Aktuellt så att de ägnade halva sändningstiden åt klimatrapportering.
Händelserna visar ändå tydligt hur något som många gånger görs med goda intentioner kan leda till politisk påverkan och inskränkningar.
Lite tidigare under 2021 larmade UR:s vd Sofia Wadensjö Karén om att Moderaterna ville införa politiskt utsedda kontrollanter på Public service redaktioner. Förvisso röstade Miljöpartiet ner förslaget och Moderaterna menade att de var missförstådda men båda händelserna visar ändå tydligt hur något som många gånger görs med goda intentioner kan leda till politisk påverkan och inskränkningar. Signalvärdet i detta ska inte heller underskattas. Om våra folkvalda representanter anser att de ska kunna styra medier finns risken att fler medborgare försöker påverka journalistiken och om det inte går som man vill kan just hot och hat bli den yttersta konsekvensen av detta.
Novaja Gazetas chefredaktör Dimitrij Muratov avslutade sitt Nobeltal i vintras med att säga att journalistiken är motgiftet mot tyranni. Jag håller med honom och i dag uppmärksammar vi pressfrihetens dag för att påminna om detta och för att politiker ska förstå var vi riskerar att hamna om de försöker styra den fria journalistiken.
