"Verdicchios dick bör skäras av och matas till han till han kväva" Så skrev en kvinna på Facebook om vår granskande reporter Michael Verdicchio. Bakgrunden är att Verdicchio har granskat militanta djurrättsaktivister, ett journalistiskt arbete som både har belönats med Guldspaden och resulterat i att Djurfront numera klassas som en våldsbejakande extremistisk rörelse. När en uppföljande artikel till granskningen publicerades så hade en framträdande djurrättsaktivist länkat till artikeln på Facebook och taggat Göteborgs-Posten i inlägget ihop med en kommentar där han tackade GP för all gratis reklam.
I en kommentar under posten skrev kvinnan, som också granskades i Terrorn mot bönderna, sin kommentar vilken hon nu precis har friats för.
I domen går att läsa att ”Hon tycker att Göteborgs-Postens skildringar av djurrättsaktivister har varit ensidiga och felaktiga.” En åsikt hon givetvis har all rätt att tycka och sprida. Men nu säger domstolen att det även är okej att uttrycka missnöjet med formuleringar om att en reporter ska matas till döds med sitt eget kön.
LÄS MER: Corona visade hur snabbt svensk pressfrihet kan inskränkas
Att våra journalister får ta emot hat och hot på nätet är inte ovanligt. I de flesta fall är avsändarna dock anonyma och utredningar läggs vanligtvis snabbt ner snabbt innan de nått domstol. Den här gången var det annorlunda. Det var klarlagt vem som hade hotat och tingsrätten slog fast i domen att det inte fanns några tvivel om att vår reporter upplevde den skrivna kommentaren som hotfull och obehaglig. Ändå blir det inte en fällande dom.
Att hävda att en öppen kommentar i sociala medier från någon vi har granskat inte skulle nå oss och vår reporter är inget annat än naivt.
Den avgörande orsaken till den friande domen ska vara att kvinnan inte ska ha förstått att orden skulle kunna nå vår reporter. Hennes uppsåt skulle då alltså inte ha varit att skrämmas med sin kommentar och utan uppsåt, ingen fällande dom. Jag kan till viss del förstå syftet med att lagen är formulerad på ett sätt så att saker som folk vårdslöst skriver eller säger i slutna rum inte ska leda till fällningar för hot. Men i det här fallet så var kommentaren inte skriven i ett slutet rum, den var skriven på en öppen Facebook-sida där Göteborgs-Posten till och med var ”taggad”. Att hävda att en öppen kommentar i sociala medier från någon vi har granskat inte skulle nå oss och vår reporter är inget annat än naivt. Antingen har tingsrätten – som inte var enig – dålig kunskap om hur sociala medier funkar eller så är lagen för generöst formulerad till förmån för näthatare. I alla fall om samhället menar allvar med att hot och hat mot journalister ska tas på allvar. Och just det har företrädare för regeringen lyft vid flera tillfällen.
LÄS MER: I går stoppades våra journalister, i dag är vi där igen och rapporterar
Inför ett rundabordssamtal med regeringsföreträdare i februari 2020 sa exempelvis kulturminister Amanda Lind så här: ”Att journalister fritt och utan risk för hot kan rapportera om alla ämnen är en förutsättning för vår demokrati.” Inrikesminister Mikael Damberg fyllde i och sa att ”Vi behöver ett starkt straffrättsligt skydd mot den här typen av brottslighet. Idag finns möjligheter att döma de som på olika sätt hotar journalister, och under senare år har det vidtagits ett antal lagstiftningsåtgärder som sammantaget innebär ett bättre skydd för denna yrkesgrupp.” Efter det tillsatte också regeringen föredömligt en utredning som ska se över om bland annat journalister behöver ett utökat straffrättsligt skydd.
Utredningen är dock inte klar än och om resultatet ”bara” blir att straffen för brott mot journalister blir hårdare så hjälper ju inte det om ingen blir fälld från första början. Men enligt regeringen är det som sagt viktigt att kunna utföra journalistik utan att hotas och redan ska mycket ha gjorts för att stävja hoten. Ändå fälls inte ett bekräftat hot. Den friande domen gör det svårt att känna något större förtroende för ministrarnas uttalanden.
LÄS MER: GP:s granskning Systrar vinner Guldspaden
I helgen hölls Gräv, en konferens där kunskap om grävande journalistik sprids och undersökande journalister hyllas. Under invigningen beskrev den ukrainska journalisten Vladyslav Lavrov en fruktansvärd realitet för journalister i vissa delar av världen: ”Killing a journalist is a business decision”. Att döda en journalist är ett affärsbeslut och tas på samma sätt som andra investeringsbeslut. Vi ska vara tacksamma för att situationen i Sverige inte ser ut så i dag och vill vi att det ska förbli så måste samhället agera. Från GP:s håll kommer vi inte nöja oss med den här friande domen utan ärendet kommer att tas vidare. Men om inte heller en överklagan leder någonstans är frågan om Mikael Damberg och Amanda Lind kommer att leva upp till sina fina ord om skydd för journalister och agera så att de som vill tysta journalister med hot och hat stoppas. På riktigt.
LÄS MER: Djurrättsaktivister använder samma metoder som Trump
