Klockan 23.42 på tisdagen hålls en tyst minut. Som varje år samlas överlevande och anhöriga exakt det klockslag som SOS fick in det första larmet från Backabranden.
Förra hösten hade det gått exakt 20 år sedan katastrofen. 20 år sedan 63 människor, syskon, söner, döttrar, kompisar och klasskamrater dog och 213 skadades i eller utanför festlokalen på Hisingen.
Eftersom det var just 20 år anordnades en större minnesceremoni och närmare 3 000 personer trotsade ett isande regn i ett fackeltåg som gick från Gustav Adolfs Torg till brandlokalen på Herkulesgatan.
Nu har det gått ytterligare ett år och Backabranden ligger 21 år bak i tiden. Årets minnesceremoni blir inte lika omfattande som förra hösten.
– Men det är viktigt att ha den här ceremonin. Den blir inte så stor som den var utan det blir lite mer intimt det här året, säger Rozbeh Aslanian, ordförande i Brandoffrens anhörigförening.
LÄS ÄVEN: Backabrandens offer hedras i fackeltåget
"Vi vill tränga oss på och vara lite fräcka"
Den tysta minuten hålls i lokalen på Herkulesgatan. På onsdagen håller dessutom Rozbeh Aslanian en föreläsning, som man kan gå på som stödmedlem i föreningen.
Men han poängterar att föreläsningen inte syftar till att bara avhandla vad som hände under branden utan även om att sträcka ut föreningens hand till andra aktörer som myndigheter, mångfalds- och integrationsprojekt och den akademiska världen.
– Vi vill tränga oss på och vara lite fräcka. Folk tror kanske att vi bara är en sorgeförening och vill vara lite försiktiga med oss, men vi är en enorm kraft i den här staden gällande mångfald. Vi lyckades samla många under samma tak den kvällen, det ligger en styrka i det, säger Rozbeh Aslanian.
Brandoffrens anhörigförening bildades som just en anhörigförening, men nu ligger fokus även på förebyggande arbete, brandsäkerhet och på att få göteborgare att komma närmare varandra.
– Nu för tiden handlar det inte så mycket om sorg och förtvivlan utan om mångfald. Jag tror inte att vi bevarar ett trauma eller en tragedi. Tolka mig rätt, det finns så mycket symbolik, styrka och skönhet bakom den här händelsen, säger han.
Masoud bojkottade intervjuerna
Masoud Owji engagerar sig också i föreningen och deltar i den tysta minuten varje år. Men han kritiserar media för att lägga mer fokus på de jämna årsdagarna vid 10 och 20 år.
– Personligen tycker jag inte det är så himla bra. Som en osynlig protest tackade jag nej till alla intervjuer förra året. Det här är något som har påverkat så många människor och det är viktigt att uppmärksamma varje år, säger han.
LÄS ÄVEN: 33 bilder vi aldrig glömmer från Backabranden
Masoud Owji säger att alla är välkomna till den tysta minuten, men poängterar att det samtidigt är en väldigt privat grej för överlevande och anhöriga.
– Det är alltid en väldigt speciellt stämning i lokalen. Just tiden för den tysta minuten är det väldigt intensivt. Man fokuserar och tänker på de vänner och nära som inte klarade sig, och de som överlevde men som nu har gått bort.
Vad det är för typ av känslor som väcks är enligt Masoud svårt att förklara. Det är ofta mer komplext än att han blir ledsen och hur han mår är något som varierar.
– Det är mycket som spelar in, som vem man står bredvid. Det är svårt att förklara och inte samma varje år.
Backabranden - 20 år sedan tragedin
Den förste brandmannen som kastade sig in i brandlokalen berättar: – Jag tar ett kliv in genom fönstret och hamnar i ett hav av barn och ungdomar. Har svårt att greppa det jag ser, men förstår att jag befinner mig i en katastrof och att den pågår just nu.
"Tårarna tar aldrig slut"
Roberto och Angelica Morales kan inte släppa taget om sorgen. Tårarna tar aldrig slut. För 20 år sedan dog deras 17-åriga dotter Yesmin Morales vid diskoteksbranden i Göteborg. Varje fredag sedan dess besöker de hennes grav. – Vänner säger att vi måste lämna henne i frid, låta henne gå. Men det är svårt, säger Angelica.
Branden blev början på ett missbruk: ”Förlorade tio år”
Bobby Stankovic förlorade sin tonårskärlek och flera vänner i Backabranden. I dag har han kommit över skuldkänslorna, ett missbruk som började efter branden och framför allt sitt hat.
– Jag förlorade tio år av mitt liv men jag vände det till något positivt, säger han.
Läkarens lapp väcker gamla känslor till liv
Från diskoteksbranden anländer ungdomar i en strid ström till Sahlgrenskas akut. På Fredrik Gewallis sparade och fullklottrade papperslapp från katastrofnatten blir kaoset påtagligt.
– Det gör ont och tårarna trillar nu när jag läser de anteckningar som jag har sparat från den natten, säger läkaren som för 20 år sedan var jourhavande plastikkirurg.
"Hela mitt liv var på paus i sex år"
Danijel Gubic fick brännskador över stora delar av kroppen och bar på mycket ilska efter branden. Men det var en person som fick honom att ändra sitt liv.
– Jag har min fru att tacka för allt, säger han.
"Det skulle ha varit jag"
Det pratades om att han skulle konkurrera med Zlatan Ibrahimovic i Malmös juniorlag. Sedan började det brinna i en nödutgång i Makedonska föreningens lokal på Hisingen. När Daniel Pereira hoppade från ett fönster på andra våningen ändrade hela hans fotbollsliv riktning.
"Någon trodde jag var död och släpade in mig i garaget bredvid"
När Rozbeh Aslanian hamnade öga mot öga med en av mordbrännarna började han skaka. Men numer känner han inget hat mot dem som dömdes. Nu vill han att 20-årsminnet blir den sista stora manifestationen.
"Ljudet av en brandbils sirener kan få mig att gråta"
"Hjälp mig, hjälp mig!" Isolde Hulin Rydén låg ner, fastklämd i en stor hög av människor som alla försökte komma ut och undan den stickande röken.
– Jag fick hjälp, någon bar ut mig och jag klarade mig med en lårkaka och blåmärken. I dag tänker jag sällan på branden men kan bli påmind då jag hör ljudet av brandsirener.
"Jag blev vidrig efter branden"
Första gången Shirin Shaker intervjuades i tv var hon fortfarande hes av röken. Hon var 13 år och hade mist båda sina systrar i diskoteksbranden. Åren efter beskriver hon som en "jordbävning som aldrig slutade". Nu har hon lämnat Göteborg för ett nytt liv och ett nytt lugn i Örnsköldsvik.
