Grova våldsbrott som skjutningar och sprängningar är alltid fruktansvärda. Men när de – som i fallet med sprängdådet på Hagakliniken – utförs totalt utan hänsyn till oskyldiga människor är de ännu värre. När man ser filmen inifrån kliniken och hör kraften i smällen känns det som ett mirakel att ingen omkom.
LÄS MER:Okände mannen misstänks för sprängningen – se filmen från Hagakliniken
Åklagare Mats Ihlboms kommentar tydliggör brottets magnitud: ”Det är ett synnerligen samvetslöst brott”.
Det är ovanligt att Göteborgs-Posten visar bilder som kan avslöja identiteten på en än så länge bara misstänkt gärningsman. I dag gör vi ett undantag när vi visar en video på händelseförloppet.
LÄS MER: Dyrt men värt att avslöja godisbrödernas hemliga affärer
Många kanske tycker att GP självklart ska visa ansiktet på den misstänkta mannen och att vi borde göra det oftare vid andra fall där det finns en brottsmisstanke. Men frågan är mer komplex än vad den vid en första anblick kan te sig och kräver en del avvägningar. Problematiken går att sammanfatta i tre delar.
1. Mannen på filmen är bara misstänkt och vi känner inte till alla omständigheter i fallet. Enligt polisen så talar allt för att den misstänkte mannen orsakar explosionen och för den som ser videon känns det också självklart. Däremot vet vi inte alla omständigheter till varför personen gör som den gör. För att undvika spekulationer brukar vi vänta till ett erkännande eller att personen dömts innan vi eventuellt avslöjar identiteten på den dömda brottslingen.
2. Mannens ansikte syns inte helt tydligt i videon. Vi är ofta försiktiga med signalement på misstänkta för att det finns en överhängande risk för att helt oskyldiga pekas ut. Om en tidning vid ett rån exempelvis skriver att rånaren hade stora öron så kan någon med stora öron i närheten av rånplatsen bli misstänkt av folk som har sett personen och läst signalementet. När vi därför i det här fallet väljer att visa en omaskad bild på den misstänkte hade det varit bättre om man sett ansiktet tydligare, att det inte var täckt av en luva och ett munskydd. Då hade risken för att någon pekas ut som bara liknar den misstänkta mannen varit mindre.
3. Vi granskar även myndigheter. Medier kallas ibland den tredje statsmakten utifrån tanken att första och andra statsmakten är regeringen och riksdagen och den makten ska medierna granska. Polismyndigheten ligger också under regeringen och är en del av den makt vi granskar. För att vi på ett trovärdigt sätt ska kunna granska polis och åklagare kan vi inte heller köpa deras argument rakt av, vi måste själva kunna ta del av förundersökningsmaterial och bilda oss vår egen uppfattning. Det innebär också att vi inte kan agera hjälpredor i alla lägen och visa upp bilder på personer som polisen vill få tag på.
LÄS MER: Så gör vi den bästa coronajournalistiken för er läsare
Trots ovanstående omständigheter väljer vi i dag att publicera en film på den misstänkte attentatsmannen. Som publicist tänker jag så här: Om vi har tydliga grundregler så måste vi också kunna göra undantag om det är skäligt. Och det menar jag att det är den här gången. Den här typen av brottslighet förpestar vår stad, skapar rädsla och innebär en livsfara för helt oskyldiga människor. Attacken sker urskillningslöst och är därför inte bara en attack mot en klinik utan också mot vårt samhälle. Polisen har försökt men inte lyckats identifiera mannen vilket gör att utredningen kört fast. Om vi då kan bidra och se till att polisen kan identifiera den misstänkte så trumfar det riskerna och på så sätt tar vi som Västkustens största nyhetsförmedlare vårt ansvar.
