Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mailla Okomdal Nordanstig. Bild: Langhjelm
Mailla Okomdal Nordanstig. Bild: Langhjelm

Manilla Okomdal Nordanstig: Var du där?

Prästen Manilla Bergström reflekterar över likheterna som är större än skillnaderna. ”Det ser vi både på röntgenbilder, fotspår eller när vi vågar titta ordentligt och se varandra öga mot öga, bortom titel, språk eller ålder. Alla är vi människor i den utsatthet som vi alla känner ” , skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns en samhörighet som inte vet något om gränser, inte bryr sig om etiketter vi sätter, indelningar vi gör eller uppdelningar som du eller jag bestämmer oss för. Vi människor utgår från oss själva och vi jämför oss med andra. Men ingen av oss är helt och fullt människa utan att vara människa i mötet med andra människor. Vi behöver spegla oss i någon från det vi är späda varelser i mammas eller pappas famn. Vi behöver syskon eller släkt eller ett sammanhang att växa i som människor och vi behöver både bekräftas och utmanas av andra för att veta vilka vi är och vad vi står för. Alltså förutsätter detta att vara människa även att vara medmänniska. Och det som gör oss lika är att vi är just människor.

Oavsett ögonfärg, trostillhörighet, ursprung eller antal kromosomer så är vi rätt och slätt människor. Och det förenar oss. Likheterna är större än skillnaderna. Det ser vi både på röntgenbilder, fotspår eller när vi vågar titta ordentligt och se varandra öga mot öga, bortom titel, språk eller ålder. Alla är vi människor i den utsatthet som vi alla känner och alla är vi medmänniskor i den styrka som var och en av oss besitter. Var och en av oss kan rädda en medmänniska och ibland räcker det med så lite. Att ge någon ett varmt plagg, ett glas vatten eller en strimma av hopp kan både rädda liv och ge livsmod till den vars kraft tryter. Några påsar blod från medmänniskor som är blodgivare kan göra hela skillnaden mellan liv och död för en annan. Små uppoffringar kan göra enorm skillnad för liv, för livslust och livsmod. Men ibland vill jag göra mer. Jag vill hindra att människor utvisas till en säker död i det land som de har flytt från. Jag vill ge husrum till familjer som inte har ett hem och som kanske inte ens har en stad eller ett land som de känner sig hemma i. Jag vill rädda världen! Men jag kan inte göra det ensam. Vem kan göra det helt på egen hand?

Men likt den barmhärtige samariern kan jag möta en okänd broder eller syster på vägen. Och precis som den barmhärtige samariern, som visade omsorg om den utsatte och utblottade, kan du och jag göra något för en medmänniska.

Människan behöver en medmänniska och mänskligheten är beroende av medmänsklighet. Omsorg och kärleken till vår nästa finns i människans natur. Och den som blivit visad kärlek, och inte av rädsla har tvingats stänga in den, kan visa kärlek, kan vara kärleksfull och omtänksam i mötet med andra. Ofta räcker det med att bara vara där. Inte vända ryggen till, titta bort eller gå därifrån. Ibland är det viktigaste att stanna upp, vara kvar och att våga dela utsattheten. Då blir människan stark. Det finns en fantastisk psalm som sällan sjungs numera på grund av utdaterade ordval i den svenska psalmboken. Men melodin är vacker och orden så starka och viktiga att den förtjänar en reviderad översättning. Orginalets titel är When I needed a Neighbour.

Jag behövde en nästa, var du där, var du där? Jag behövde en nästa, var du där?

Varken tro eller länder eller namn sätter gränser, var du där?