Jag är inte bra på så många saker. På nästan ingenting faktiskt. Jag menar, som på främmande språk eller fåglar. Så fort jag börjar på något så slutar jag, så fort jag läser något så glömmer jag det. Jag beundrar människor som vet och kan saker. Hur kan de kunna det där, tänker jag. Hur gör de för att inte glömma?
Mina väninnor kan till exempel väldigt mycket om piller. Deras prat om olika kosttillskott och vad de är bra för blir till en ljudmatta som inte går att tränga sig igenom. Plötsligt vänder sig en av dem emot mig och säger: ”Men magnesium äter du väl i alla fall?” Det enda jag har att komma med är mina tänder. Att sköta tänderna är, när jag tänker efter, min allra främsta skill och jag har följaktligen inte en enda lagning. Det gör inget att min arbetskollega basunerar ut till alla som vill höra: ”Sara köper tandkräm för 149 kronor tuben!” Jag har den dyraste eltandborsten också och borstar tills den visar en glad gubbe med stjärnor i stället för ögon. Jag älskar den gubben. Vi som inte har riktiga arbeten och får gå på utvecklingssamtal måste någonstans få vår bekräftelse.
Jag berättar stolt om min arsenal av produkter och om tandvårdsrutinen i sex steg. Hon ser inte ett dugg imponerad ut.
Min tandhygienist säger alltid att jag har ”jobbat på jättebra”, vilket ger mitt liv mervärde. Jag berättar stolt för henne om min ritual, som förutom borstningen inkluderar tandtråden, tandstickor i två olika storlekar och den gula mellanrumsborsten. ”Fortsätt så”, säger hon och börjar sin helvetesbehandling. Hon förstår att det kan kännas nedslående att ha så mycket tandsten, när jag nu kommer så ofta och gör allting rätt, men betonar att det inte är mitt fel – vissa får helt enkelt tandsten lättare än andra. Det värmer.
Men en dag står en okänd kvinna där och annonserar att hon är min nya tandhygienist. Allting sätts omedelbart i gungning. Hon suckar under tiden som hon undersöker mig: ”Här var det mycket tandsten …”. Jag berättar stolt om min arsenal av produkter och om tandvårdsrutinen i sex steg. Hon ser inte ett dugg imponerad ut, säger bara att jag borde använda fler mellanrumsborstar, inte bara den gula utan andra färger också, framför allt den rosa. I hennes ögon är min tandsten alltså självförvållad. Jag säger att mina andra tandhygienister sagt att det här med tandsten är genetiskt. Hon ler överseende och skakar på huvudet. Det är då jag inser att hon föraktar mig, att vad jag än gjorde skulle hon bara hitta nya saker att anmärka på. Jag känner mig som den elev jag en gång var som gav allt i mitt skrivande, men bara fick en massa rödmarkeringar tillbaks från fröken. Här behöver jag dessutom betala för att bli förnedrad. Hon drar av 300 kronor i tandvårdsbidrag, sedan blir det till att swisha 1 700 kronor och gå hem med känslan att ha blivit fråntagen allt.
Tänker på: Alla mina tandhygienister och hur de brukade ta i mig.
Lyssnar på: Fantastiska ”Konflikt” i P1 på lördagar. Varför lyssna på självupptagna människor som orerar när det finns riktig journalistik (käckt sagt, jag vet)?
Ser på: Nya säsongen av ”Idol”, trots att det börjar bli tjatigt. Ska i alla fall försöka stå emot ”Robinson” i år!
Fler krönikor av Sara Kadefors:
LÄS MER:Ingen vet att jag vill flytta hem till Göteborg
LÄS MER:Massagestavarna jag helst bara vill glömma
LÄS MER:Jag fick inget veta om kuddberget
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
