Det kommer tårar när jag står och tittar på änderna i Slottsskogen. Vad är det som händer, jag är inte nittio! Men tiden går, det räcker, och en gång i tiden stod jag på exakt samma plats och matade änderna med mormor. Jag kan snart inte gå någonstans utan att det börja pirra i näsan. Det var här jag körde min limegröna upphottade Volvo (kostade femtusen!) till jobbet (Delsjövägen), här jag krockade med cykeln och fick åka ambulans till Sahlgrenska (Långedragsvägen), här jag stod och tjöt en nyårsafton efter att exet träffat en annan (Skansen Kronan), här jag navigerade mellan barnvagnarna på söndagarna och genomled den berömda Mariaplansångesten (Slottskogsgatan mm) ...
Det behövs inga särskilt vackra minnen för att det ska komma känslor, bara att det har hänt saker: att jag torkade kräks och bajs till sjöss, och hade ett av mitt livs vidrigaste moments, hindrar mig inte ifrån att vilja gråta så fort jag ser en Stenabåt, det räcker nästan att höra göteborgska för att det ska fladdra till i bröstet.
Jag minns inte varför jag försvann. Det gick så snabbt, jag bara bestämde mig.
Jag lusläser GP och förvånar mina Göteborgsvänner med vilken koll jag har på restauranger. De har aldrig varit någonstans och tycker inte att de tjötiga alkisarna är charmiga. Jag har glömt att jag tyckte att de var aggressiva. Jag har glömt att jag tyckte att stan var liten och att folk tyckte att de var härliga fast de egentligen var självgoda, glömt hur beslutsfattarna rev eller blåste ut husen. Jag har glömt och förlåtit.
Jag minns inte varför jag försvann. Det gick så snabbt, jag bara bestämde mig. Jag hatade Avenyn och räkfrossa, det är vad jag minns, och att träffa gamla ragg i Haga och att allting var så fult. Jag hade fel. Det är inte ett dugg fult – och där har jag bott, och där har jag bott, där och där, och där gick min granne loss på en boxboll hela nätterna, och försökte göra inbrott hos mig, fast han gråtit i mitt kök och vi gillade varann skarpt (Ååååh!).
Jag stod i fönstret högt upp i huset på Raketgatan i Norra Guldheden hos mormor och tittade ut över stan när jag var liten. Jag vill göra det igen, så jag letar efter lägenheter på Raketgatan. Jag hittar inga. Men jag vill bo där. Det är en hemlighet. Ingen vet att jag vill flytta hem. Min ”nya” stad är fläckfri och riskfri. Ingen alkad gammal halvkompis dyker upp som gubben i lådan och vill snacka, bara diffusa dagisföräldrar med lite större mage. Riskfritt. Men är det så man vill leva? Min nygamla kärlek till Göteborg är en motsvarighet till att söka upp en gammal kille från högstadiet på Facebook och inleda en romans. Länge leve kärleken!
Tänker på: Hur vi ska kunna uthärda hela hösten, vintern och våren innan det KANSKE blir lite sol och tjugo grader.
Lyssnar på: ”Love song” från 2021 med Angus & Julia Stone, en sång som man på ett oförklarligt sätt kan lyssna på om och om igen.
Läser: ”Vi är inte här för att ha roligt” av Nina Lykke, som kan skriva ordentligt roligt.
Fler krönikor av Sara Kadefors:
LÄS MER:Massagestavarna jag helst bara vill glömma
LÄS MER:Jag fick inget veta om kuddberget
LÄS MER:Så festar en författare
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
