Det hände något märkligt i helgen. Jag var på fest och träffade en kille jag halvkände. Vi hade allmänt trevligt – tills min vän och hans fru kom fram och nervöst undrade hur samtalet gick. Jag förstod inte frågan och fick beskedet att jag och den där killen hade en så kallad beef. Förra gången vi sågs hade vi tydligen diskuterat så upprört att folk runt omkring hade börjat skruva besvärat på sig – och eftersom jag knappt dricker längre pågick det hela under nyktra omständigheter. Den enda förklaring jag har är något slags selektiv demens.
Det är så mycket lättare att glömma snälla människor. Ibland vill såna bli min vän på Facebook.
Det hela är ändå konstigt, eftersom jag sällan glömmer människor som jag varit i konflikt med. Jag minns till exempel en kille från gymnasiet som alltid var full och, av oklar anledning, aggressiv mot mig. På sistone har han börjat dyka upp i min närhet igen och jag känner, nästan fyrtio år senare, lika kraftig antipati. Jag litar helt enkelt inte på den här personen, så jag låtsas att jag inte känner igen honom. Han gör exakt samma sak tillbaka. Tack för det, fucker! (Behöver jag nämna att jag är extremt långsint?)
Det är så mycket lättare att glömma snälla människor. Ibland vill såna bli min vän på Facebook. Jag känner inte igen dem och är precis på väg att trycka på ”ignorera” när jag plötsligt får en vag känsla av att vi kanske haft med varandra att göra ändå. Nästa sekund slås jag av hur orättvist det är: idioterna biter sig fast i medvetandet medan de schyssta försvinner in i dimman. Jag skulle kunna demonstrera för deras rätt att bli ihågkomna, hur tröstlös kampen än är.
Jag minns att jag bara satt och gapade, inte så mycket över samlingen som över att hon berättade detta privata.
Samma sak gäller förstås historier: det är de värsta som stannar kvar och det är inte alltid bra. För kanske sjutton år sen träffade jag en minst sagt frispråkig person som berättade att hon ägde en imponerande samling massagestavar som hon förvarade innanför en liten lucka i badrummet (just detta minns jag tydligt: ”en liten lucka”). En dag hade hennes tonårsson hittat samlingen, vilket förstås hade blivit katastrofalt pinsamt. Jag minns att jag bara satt och gapade, inte så mycket över samlingen som över att hon berättade detta privata (måste man väl ändå säga?) för några helt okända personer på en middag.
Häromdagen sitter jag så på kontoret och hör en kollega välkomna en besökande gäst, varpå jag hajar till vid personens efternamn. Jag googlar det och inser att några meter ifrån mig sitter just nu barnet som en gång i tiden hittade sin mammas massagestavar (!), men det är inget barn längre utan en vuxen man med skägg (detta ser jag när jag gör mig ett ärende till köket)! Tänk om han visste, tänker jag när jag står och låtsas fylla på min kaffekopp, att bakom honom står en helt okänd kvinna som vägrat glömma hans livs kanske mest traumatiska händelse. Det hela är så absurt att jag desperat försöker frambesvärja en retroaktiv minneslucka eller extra stark selektiv demens!
Tänker på: Varför folk måste dö hela tiden.
Gör: Hatar tandhygienister.
Läser: Èdouard Louis senaste bok: ”Att förändras: en metod”. Hans texter är några av de starkaste jag vet, denna kanske hans allra bästa.
Läs fler krönikor av Sara Kadefors:
LÄS MER:Jag fick inget veta om kuddberget
LÄS MER:Så festar en författare
LÄS MER:Jag är livrädd för ensamhet
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
