Det bästa med att bli äldre sägs ofta vara att man börjar strunta i vad andra tycker. I valfritt skinnplagg annonserar ”kaxiga tjejer”, från Ameliaframsidor och dylika forum, att ålderns höst är revanschens tid. ”Det är så härligt att bli äldre för nu bryr jag mig inte längre om vad någon tycker.” Den nyvunna frejdigheten beskrivs som ett emancipatoriskt aktivt val, men är förmodligen minst lika mycket en reaktion på omvärldens nonchalerande. Det är lätt att skita i andra om de skiter i en först.
Om åldern får en att bortse från andras synpunkter välkomnar jag det oavsett vilka orsaker som ligger bakom. Jag misstänker dock att man inte per automatik blir del av you-go-girl-kollektivet. Vissa förutsättningar behöver vara uppfyllda. Har man som jag sedan barnsben varit lagd åt att vara till lags, fortsätter man nog med det. Jag visade tidigt tecken på att bry mig mycket om att andra tyckte bra saker om mig. I förskoleåldern vanns morföräldrarnas gunst genom att hålla jämna steg med dem på långpromenader runt skogen och förkunna fisk som favoritmiddag, även sådan med ben i. På stan med farmor lärde jag mig vilken bakelse (Napoleon) jag skulle beställa för att falla henne i smaken. Efter att senare ha fått komplimanger för mitt handlag med barn, passade jag så många syskon och grannbarn att jag själv inte ville ha några när jag blev stor. Jag svarade helt enkelt oroväckande väl på beröm.
Som på en miniatyrjärnväg kommer man tillbaka till utgångspunkten och så börjar allt om igen.
Så jag satsar inga pengar på att jag inom kort kommer att säga eller göra vad som helst utan hänsyn till omgivningens reaktioner. En insikt man får med erfarenhet är nämligen att inget ändrar sig. Man utvecklas inte nämnvärt. Som på en miniatyrjärnväg kommer man tillbaka till utgångspunkten och så börjar allt om igen. I trettio år gamla mejlkonversationer vevar mina vänner och jag samma saker som nu. När ska vi bli upptäckta? När ringer de och säger att de hört om oss? Varför är alla så dumma i huvudet?
Eller så slår det bara till en dag. Ungefär som med jordärtskocka, som man kan äta utan några problem, tills man en dag inte kan äta en knivsudd utan att bli sjuk. Man har förbrukat sin livskvot. På senare tid har jag fått indikationer på att detta är fallet med min koncentrationsförmåga. Som i ett illa disponerat maratonlopp brändes den av på pluggtimmar under högstadiet och gymnasiet. Sedan valde jag att ägna även resten av livet åt studier och nu är kapaciteten förbrukad. Uttag medges ej. Kanske händer samma sak med vara-till lags-inställningen. Att den till sist har använts upp, och jag sällar mig till ”Det är min tid nu”-kvinnorna. Om ni hör mig säga något omdömeslöst eller förargelseväckande vet ni att det har hänt.
Gör: Tar Öresundståget. Långdistanspendeln där 1:a klass-biljett inte garanterar sittplats.
Ser på: ”Fritt fall”. Och slås av hur att vara barn utgör väsensskilda erfarenheter i olika länder.
Läser: Skryt om arbetslivsinsatser förklätt till tacksamhet. ”Tacksam och stolt över att få tala på Industriföretagets HR-möte.”
Fler krönikor av Nanna Gillberg:
LÄS MER:Den omöjliga konsten att leva sitt bästa liv
LÄS MER:”Jag är ju en person som…”
LÄS MER:När inga nyheter blir goda nyheter
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
