Sommaren är nedpackad och ett nytt läsår påbörjat. På mötena säger alla att det är skönt att vara tillbaka i rutinerna. Att de är peppade på att sätta i gång med ditten och datten. Det måste vara som när man säger att någons forskningsprojekt låter intressant. För de känner väl inte så på riktigt?
Själv står jag, när jag efter en längre tids frigivning ska in i gängorna, inför en avgrund. Kontrasten mellan att känna sig levande och bara finnas till äter upp mig inifrån. Jag har uppenbarligen problem med reglering av energinivåer. Inte på något nyandligt sätt med kristaller och negativa energier som måste rensas ut med salvia. Utan med att få ihop högt och lågt, de stora känslorna som ibland infinner sig och det avdomnade normaltillståndet som många sociala sammanhang kräver. Att virvla upp förutsätter att man kan ta sig ner, eftersom högt är helt icke-funktionellt i merparten av livet och därtill på längre sikt hälsovådligt.
Skarven mellan levande och vid liv brukar jag hantera med en lågintensiv självdestruktivitet.
Man bör sträva efter att befinna sig i ett tillstånd där man inte tänker och känner så mycket. Annars löper man risk att allt ställs på ända och sanningen ser en i vitögat och man, för att återgå till rutinerna, måste låtsas om att man inte ser den medan man väntar på att bedövningen ska börja verka.
Skarven mellan levande och vid liv brukar jag hantera med en lågintensiv självdestruktivitet. Den går ut på att veta vad man borde göra och skita i att göra det. Denna typ av försakande beteende tycker jag får alldeles för lite utrymme i offentligheten, där en utlevande, mer dramatisk destruktivitet jämt prioriteras.
Inordnandet i strukturen blir inte lättare av de obegränsade möjligheter vi människor, enligt allmän utsago, har att fritt välja våra liv. I serierna jag ser på pratar de om att ”leva sitt bästa liv”. Det är vi tydligen skyldiga oss själva. När jag med detta i bakhuvudet fogligt kliver tillbaka in i fållan, tänker jag på låttexterna om hur saker som sångarna vet är fel kan kännas så rätt. Jag frågar mig, i motsats till dessa, hur något som känns så fel ändå kan vara rätt.
Inget nämns om att gå till botten med orsakerna bakom ångesten.
Enligt livscoacherna bör man lyssna inåt och på sin kropp, ta den och alla tecken den avger på allvar. Men att man ska gå i diametralt motsatt riktning framgår samtidigt av länkar med ”enkla tips” på hur man blir av med morgonångest och mår bra när semestern är slut. Inget nämns om att gå till botten med orsakerna bakom ångesten.
Plötsligt dimper ett jobbmejl ner från en person som föreslår en åtgärd och sedan följer upp med ”om vi orkar”. Tröttheten i anslaget är så uppiggande. En påminnelse om att en liten markering kan göra stor skillnad. Snart kommer allt att vara som vanligt igen. Jag har anmält mig till personalfesten och besvarat arbetsmiljöenkäten. Nu kör vi!
Tittar på: Klädtrenden patient på vårdavdelning. Trikåshorts och badtofflor med strumpor i.
Tänker på: Sjukskrivning som uppsamlingskategori för vad som helst som gör att det är jobbigt att gå till jobbet. En partiledare ertappas med att snatta solglasögon och är därefter sjukskriven.
Lyssnar på: Par som beskriver sig själva som ett bra team.
Läs fler krönikor av Nanna Gillberg:
LÄS MER:”Jag är ju en person som…”
LÄS MER:När inga nyheter blir goda nyheter
LÄS MER:Att leva i ett konstant tillstånd av längtan
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
