Frasen no news is good news var en mellanstadieövning i engelsk grammatik. Tills den fick förnyad aktualitet som medelålderns mantra och ledmotiv. När man var ung betydde ”vad som helst kan hända” att något bra kunde hända. Förhoppningarna om att det bakom varje hörn fanns roliga saker gav allt en nerv. Nu är det bästa som kan hända att inget händer och alternativen är sjukdom, skilsmässa, missbruk, arbetslöshet. Äktenskapen är ingångna, barnen födda och i arbetslivet handlar det om att klamra sig fast. Hund kan man skaffa om man inte hänger upp sig på att de uträttar sina behov och sedan sätter sig ner nakna inomhus.
I vissa ögonblick blir blicken ren och man ser saker så som de är. Det smärtar. Som när en äldre människa kommer en till mötes på gatan och man först när man passerar varandra inser att det är en gammal klasskompis. Eller när en bekant berättar om en 50-årsfest och man visualiserar människor, i olika grader av fysiskt förfall, hålla tal strukturerade kring begynnelsebokstäverna i jubilarens namn och röra sig till en spellista med musik från den senaste gången festdeltagarna visste något om musik.
Mitt i livet, andra halvlek, 50 är det nya 30 – försöken att sätta positiv spinn på att minst halva livet har avverkats tar inte bort kontentan. Som är panik. 50 är fortfarande 50.
Med ena foten på tröskeln till ålderdomen känner man sig, precis som alla som gått före en, fortfarande som trettio. De äldres konstateranden – att de bakom den skrumpna exteriören känner sig unga, att tiden går så fort och att det är jul nästan jämt – får plötsligt en innebörd. Allt man tidigare avfärdat som floskler var man bara ännu inte rätt målgrupp för.
Medelåldern är att förlika sig. Göra det bästa av situationen. Tampas med att det var det här det blev och livets ändlighet. Våndas över dagarna man lättvindigt förbrukade. Slutet på början övergår i början på slutet. Mitt i livet, andra halvlek, 50 är det nya 30 – försöken att sätta positiv spinn på att minst halva livet har avverkats tar inte bort kontentan. Som är panik. 50 är fortfarande 50, även när de grå stråna färgas för att underlätta innehavarnas tro på något annat.
I medelåldern är alla uppmaningar både bokstavliga och bildliga. Man ska odla sin trädgård. Vi odlar tomater och perenner. Det är därifrån förnöjsamheten ska komma nu, när man ställer om från att vara på väg någonstans till att förvalta det man har. Alla drömmar är inte uppfyllda, men det är för sent för de flesta och inte rätt tid att ta risker. Dagdrömmeri visar sig i detta skede vara en investering av samma kaliber som att motionera regelbundet eller redan från tjugo års ålder använda bekämpa-synliga-ålderstecken-krämer. I dagdrömmarna kan man realisera allt utan att behöva ta konsekvenserna eller ens gå hemifrån. Får man ett långt liv är det på dem och kondisbitar man kommer att leva.
Tänker på: Hur aggressivt det är att kalla en begravningsbyrå för Timglaset.
Lyssnar på: ”Vem vill vara din vän när du tappat glansen” av Håkan Hellström.
Tittar på: Hur naturen gör sig till. Gråtfärdigheten.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
